Snart

Om tva dagar springer jag omkring pa Charles de Gaulle och langtar hem. Nu langtar jag till Charles de Gaulle.

Snart fyra manader har, och fler ska det bli, men ett flyg till Sverige ar precis vad jag behover nu. Lund. Jonkoping. Sno. Mina bocker. Lillasyster. Ljusstakar i alla fonster. Fin mat. SR:s radioteater med Bodil Malmsten. Jag har det bra har men jag ska ta reda pa hur bra det ar hemma.

Jag har kopt lite julklappar, tittat pa tjusiga fransyskor som kopt annu fler. Jag har varit pa bio, saklart, last Margeruite Duras, och varit pa middag hos Hyewon och atit hemgjord koreansk kvalitetsnudelsoppa med pinnar och trevligt sallskap. Gatt till skolan, blivit frisk och forkyld igen. Fatt syn pa den mest fantastiske av fransman nar jag trots regn, en ny forkylning och en forsovning skyndat mig upp for en av stadens kullar till Fransk idéhistoria-forelasningen - jag fick syn pa honom och han pa mig i precis ratt ogonblick for att vika undan och undvika en liten liten gosse i bla basker farande pa en sparkcykel, tjoande, accelerande, ensam... Sacre Bleu! Varit pa biblioteket.

Nu ska jag hem och ata Kanelgifflar som min granne kopt hem till mig fran IKEA. Om jag inte tar vagen forbi Café Matisse for en kaffe och lite kvalitetstid for mig sjalv. Det blir Matisse.

Sex och andra katastrofer i departementet I.

Det regnar utanför på innergården, regnar från ett alldeles vitt regnmoln, ett tak ovanför hustaken. Jag är här inne hos mig tillsammans med Carrie och Bodil, min Carrie och min Bodil. Jag dricker aspirinvatten och mjölk och äter mannagrynsgröt. Förkylningssöndag.

Här är mitt New York och mitt Finistère.

1 missat samtal.

1 meddelande i rostbrevlagan - idag, klockan 13.26:
"Goddag, det har ar [obegripligt] polisavdelningen i Paris, var vanlig kontakta oss pa telefonnummer 0153 [...] 26, DET AR VIKTIGT. Tack hej."
OMG. Vad har jag gjort? Cyklat i fel fardriktning, fyllt i 0 kr i inkomst hos CSN och sedan jobbat, puttat i nagon i Seine? Och telefonnummret, jag hor inte vad de sager! Omlyssning, omlyssning, omlyssning. D'accord, jag ringer upp, mot giljotinen utan atervando. Kan inte komma fran att det ar lite spannande, jag soks pa mobilen av fransk polis... och jag later mig imponeras av mitt lugn i situationen; tonfisk och paronbaguetten far vanta, det har ar viktigt. Jag ringer upp och forklarar arendet, far uppge namn och far sedan fragan om jag kontaktat en fransman angaende en lagenhet i 19 arrondissementet. Nej, svarar jag direkt, inte jag, jag har varken mordat honom eller forskingrat nagon hyra. Det verkar tydligen handla om nagot bedrageribrott kring lagenheter, och jag maste ha funnits i nagot register och antagligen meddelat intresse men sedan aldrig gatt pa visingen. Det var namligen det polisen ville veta, om jag varit dar och kunde bidra med uppgifter. Nej. Désolée. Men lite spannande var det i alla fall.

Hemma

Värdelöst. Jag har Internetabonnemang men ingen fungerande dator, så nu den planerade bloggomstarten får vänta ett tag till. Den fasta telefonen fungerar i alla fall, och med den kan jag dessutom ringa gratis till alla fasta telefoner i Sverige, det kan vara värt det hela.

Idag var en bra dag. En riktigt höstskum dag, igengrått och duggregn, blöta löv, skitiga trottoarer och parisare med nonchalanta halsdukar. Jag var i skolan först, det här är lungaveckan med bara två timmar lektioner per dag. Jag kom för sent, missade bussen (någon som hört den förr?), eller snarare har jag känslan av att bussen missade mig. Här finns inga exakta busstider utan endast tiominutersintervall, vilket borde vara bra då man egentligen aldrig KAN missa den eftersom man inte vet om den precis gått eller snart kommer. Men bussarna i Paris är inte att lita på, en dag kommer den inte alls, då blir det att rusa till metron, och nästa dag kommer man faktiskt på bussen men man fastnar i något trafikkaos och får istället oroa sig om man kommer av den. Men jag gillar min 74:a. Nästan lika mycket som jag gillar min gata, min Rue La Bruyère, mitt kvarter och min stad.

Efter skolan gick jag till Musée de Luxemburg för att gå på Från Milo till Warhols utställning. A! Det var fantastiskt bra, en relativt liten privat samling med olika konstnärer inom surrealismen, abstrakt konst, pop-art, Dali, Magritte, Pollock, mängder av nya namn osv. Jag stod länge framför varje tavla och bara tyckte om. Sedan skulle jag gått på skolans konstföreläsning men kände för att dra hem istället, hem till biblioteket två gator norr om mig, till franska ordboken, gloslistorna, grammatikstencilerna och texterna. Någon timma senare visade det sig, efter en lien upplysning av bibliotekarien, att det var en författarkväll som just skulle börja i stora salongen. Det var en debatt mellan tre författare som precis gett ut varsin bok som på ett eller annat sätt kretsar kring bardomen och tonåren. Jag ska definitivt köpa och läsa två av dem, det var verkligen inspirerande hela evenemanget, så skönt och opretentiöst men riktigt bra. Jag är oförskämt nöjd och bortskämd med kulturutbudet här. I fredags Frida Hyvönen, i lördags film och diskussion med Roy Andersson plus konsert med Ane Brun, konstutställning efter konstutställning…nej man behöver inte gå rastlös eller oinspirerad inte. När jag kom ut från biblioteket regnade det och jag sprang till det bästa boulangeriet för att köpa en baguette. Den var varm och nybakad, så oförskämt lycklig trippade jag hem och åt upp en bröt stump på vägen. Hemma blev det Sex and The City som vanligt, vad annars...en vanlig dag hos Ersa.

Sedan ringde jag pappa som bokade flygbiljett Charles de Gaulle - Kastrup den 19 december. Svensk jul! Skolan kommer börja igen den 4 januari men hembiljetten väntar jag lite med, jag kanske vill stanna längre hemma, även om jag vet att jag kommer längta hem så fort jag kommer hem. Det är förvirrande, hur många hemma kan man ha, jag har två.

Voila!

Så nu sitter jag här på det torra igen, med en lägenhet, ett jobb (alltså inget jobb) och ett liv som jag vill ha det. Tacksamt. Jag bor själv i en etta på en innergård med egen terrass på nedre plan, helt perfekt och jag kan inreda precis som jag vill och bjuda hem folk och försöka skapa mig en tillvaro så som jag vill ha den. Ah. Mycket ska man överleva, men om man gör det så blir man bara starkare. Mitt nya kvarter är mycket bättre, mitt emellan de diametralt motsatta kvarteren Pigalle och La Fayette, perfekt parisiskt med familjer och små gator. Jag skriver mer snart. Ni som läser, lämna gärna en liten kommentar, inget märkvärdigt, med samma inställning som jag har med bloggen - noll pretentioner, bara lite rapportering

A Girl in Trouble (Is a Temporary Thing)

Det går inte att att finna sig i en tillvaro man inte vill ha. Jag sade upp mig från jobbet, ställde ifån mig brickan och gick. Sedan flyttade jag ifrån lilla lägenheten efter en mindre dispyt. Börja om från början. Kaos. Ångest. Sitta på en hotelbalkong med finbesöket och leva gott, och sedan inse att de åker vidare hemåt och tillbaka medan jag stiger av métron, går hem och stannar kvar. Men jag har ju hört att problem kan vara temporärara.

Bio på Odéon: J'M

Första gången jag försökte göra nivåprovet på Sorbonne kom jag olyckligtvis lite försent, nu är det fixat, men då vände jag olycka till lycka genom att se en fantastiskt fin film vid Odéon, La Belle Personne av Christophe Hononé. I samma stämning och med samma skådespelare som i Les Chansons d'Amour som jag såg och fastnade för förra sommaren. Fin.

Nu ska jag äta pain au chocolat från min närmsta granne Prinsens Delikatesser, med en kopp espresso, bästa kuren mot förkylningen jag dragit på mig tror jag.

När jag är ledig

... på onsdagar och torsdagar vill jag passa på att göra saker och se mig omkring. De här veckan var det inskrivning på Sorbonne, och med all byråkrati blev det en hel del turer fram och tillbaka med gröna papper, gula papper, tider, adresser och tester. Efter det tog jag en Velib, min nya fluga, och cyklade runt i femte arrondissementet. På Place Monge köpte jag libanesisk mat som jag intog i höstfina Jardin des Plantes. Efter det en mintthe i Mosquée de Paris. Tala om sammanträffande; inne i thesalongen får jag syn på samma man som jag pratade med där förra sommaren, jag, en fransyska och en svensk tjej. Precis när jag skulle resta mig upp för att fråga om han kände igen mig så reser sig en kvinna mittemot mig sig upp och undrar om det är mig hon väntar på (hon ska träffa någon hon inte känner som kommer från någon viss organisation). Jag säger att det inte är jag, men jag har kommit av mig i min ansats och mannen, poeten vars dikter vi skämtade om att jag skulle översätta till franska i höst har rest sig, tagit på sig halsduken och gett sig iväg. Jag cyklade tillbaka till Sorbonne och fortsate inskrivningsproceduren hos samma administrativa personal som förra sommaran tillsammans med samma skara asiatiska tjejer, spanjorskor och amerikanska killar och svenskar som vill lära sig franska.

Nästa dag var en IKEA-katastof. Det ligger för nära i tiden för att jag ska kunna förhålla mig till det på ett avslappnat och komiskt sätt. En liten katastrof jag kan återkomma till.

På kvällen var jag med Raphaële, Arnauld från Toulouse kompis. Hon är verkligen härlig, älskar musik och har alltid en "bon plan", en idé vad som är på gång om kvällen. På torsdagen var vi på en musiktalangjakt, inget vidare musikaliskt men den var en mysig lokal. Fredagen däremot, utgång, jag och Raph på Social Club. Vi satt först på ett café mittemot och pratade med en annan av hennes vänner, sedan gick vi till över till kön och drog fram det obligatoriska röda läppstiftet. Råkarman ha stickad blå tröja på sig kan man ju i alla fall försöka anstränga sig lite, för att vara på den säkra sidan, menade Raphaële, för vi ville verkligen komma in. Riktigt lyckat, bra parisutestämning, bra musik, och vi dansade fram till första metron på morgonen. J'm.

Frukost på Voltaire's

Havregrynsgröt, bärsylt, fransk mjölk, ägg, Kalles kaviar från IKEA-shopen, frukt, espresso och Hachette's-Mini-BLED-Fick-ortografi-För-att-inte-längre-göra-några-fel! Frukost på balkongen, j'adore, även om det är lite kallt och ofta lite tidspressat. Svensk frukost på fransk balkong på femte våningen. "Fransk frukost" blev det igår när jag var nästintill försenad till nivåprovet på Sorbonne, en espresso och croissant i farten, jag hade inte köpt croissant innan så då tyckte jag det passade. Annars har de här veckorna mest blivit en bekräftelse på mina bristande kulinariska kunskaper. Jag köpte den billigaste kokboken/kokhäftet som Fnac kunde erbjuda, den hetta Grönsaker kort och gott och vi får se om det är den som kommer rädda mina medhavda lucher som jag planerar att tillaga, någongång.

När jag jobbar

...känns det som det enda jag gör är att jobba. Heltidsjobb...hmm hmm. Fast trots allt, det ger mig pengar, tillfällen att prata (när automatiken börjar flyta på lite bättre) och jag går i alla fall inte rastlös. En ytterligare sak som är bra är att jag får mat på restaurnagen varje kväll, god mat men inte de allra dyraste maträtterna såklart, det finns ett tillåtet urval. Men i söndags, som för övrigt är den stora städdagen, både hemma med Rania och på Folie's, åt jag finare fisk OCH den godaste efterrätten. Varför detta? Chefen, "patronen", jobbar inte söndagar och den här söndagen var personalen jag, barmannen Arnauld och Stefanie, en tjugoåring tjej som gått franska motsvarigheten till hotell och restaurang, jobbat på Folie's i sex månader, slutat på grund av att det på olika sätt skulle bli bättre på hennes nya restaurang (HJÄLP) och som när hon hoppar in som extra kommer och tillför en slapp och avslappnad känsla. Hon är polare med kockarna. Jag gillade henne och vi ska hitta på något någon kväll, även om vi båda jobbar i princip jämt.

Sen jag skriv senast har jag kunnat prata svenska med kunderna säkert tre gånger, svenskar och norrmänn! Det var roligt när det var två jättekomplicerade tjejer som inte tålde eller gillade någonting och jag försökte förklara allt på engelska, men sen när de ville betala så ser jag att det är ett norskt bankkort! Bah. Igår var det förresten en fransman som när han förstod att jag var svenska sa att han bara känner till ett ställe i Sverige, men det riktigt bra, vilket var Jönköping. Märkligt. Han kände någon Marika på Klöverstigen. Varje gång det kommer in någon med en "märklig fransk accent" säger Arnauld "Krispolls, du, nu kommer det kunder till dina bord, kusiner tror jag". Häromdagen kom det in ett ryskt par med en baguette under armen, och Arnauld och Stephanie tänkte, ryska...svenska, ja Mathilde förstår säkert vad de försöker säga. Jag försökte i alla fall. Haha. Impossible! Fem minuters malande på ryska slutade att de köpte en sked för 3E50!! Märkliga kunder. Det gillar jag. Nu har jag tappat brickan med, glasspliter och vatten överallt. Oh la la.

Merci beaucoup!

Från och med igår så har jag en helt annan kärlek för turister. Amerikanska turister i Paris, sådana som säger mörci bookoo och ladisjåån sill voo plä. Kinesiska turister som kör med teckenspråk fullt ut. Svenska turister som har tagit i med den franska seden att gå på restaurang sent lite väl mycket och beställer in tre coctails var. Tyska turister som tydligt pekar i menyn när de beställer och som visserligen uttalar Heinken obegripligt (inte i klass med fransmännen och deras stumma h:n) men antagligen har rätt betoning. Turister i Paris, jag älskar er, faktiskt. Efter tre dagars anställning som servitris på Folie's Café har jag hittat min favoitkundkrets. Istället för att inte jag förstår vad gästerna säger på franska är det de som inte förstår mig.

Jag sitter på min nya balkong, äter havregrynsgröt, sylt, flerprocentig mjölk och tomat på det enda grova brödet jag lyckades hitta bland baguetter och pains au chocolate. Expresso på det, från min svenska Duka-kaffebryggare. Jag sitter och funderar på min nya yrkesbana som servitris, en helt ny branch utan varken böcker, Bokia-plastpåsar eller stiftpennor. Mina nya kompanjoner heter BRICKAN, handdatorn, mathissen, menyn, kollegornas oumbärliga hjälp och råd och anmärkningar. Pju! Det har varit väldigt tufft. Allt är helt nytt och det är hur mycket som helst att tänka på. Jag har aldrig hållt en bricka så förut och aldrig ens funderat på att försöka få med mig tallrikar, bestick, glas, vinkaraff, brödkorg och servetter för tre personer i en vända utan att passera gå. Och nåde den som glömmer kvar salt och peppar på bordet när det är dags för dessert. Jag känner mig inte rutinerad direkt, och jag kan inte öppna en Coca med ena handen och flaskan fastkilad med handen jag håller brickan med tre drinkar på. Och jag kan inte öppna en vinflska. Kollegorna, Thomas och Arnauld, är förstående och hjälper mig med ett och annat och försöker förklara och visa när jag gör fel eller missar något. De tycker det är roligt att jag är svenska, de har nämligen en gnutta extra intresse för svenska förnamn av någon konstig anledning, och jag har gått från att kallas Mathilde, via la Suèdoise, Britney, Anna, Sven-Göran till att nu gå under namnet Birgitte. Det ska nog vara Birgit som de tycker låter som en svenska från sjuttiotalet eller något, med deras franska uttal blir det Birgitte. Igår kom faktiskt en stamkund fram och frågade mig om mitt riktiga förnamn, "eller heter du Brigitte?". Birgitte, c'est moi.

Tacksamt att jag har fått det här jobbet. Nytt, nytt, nytt. Jättetufft! Ibland får jag panik. Jag ska följa påvens råd, han var här i Paris i helgen och deklarerade för alla unga franför Notre Dame: N'aie pas peur, var inte rädd, var inte rädd för att gå fram och möta gästerna i dörren med ett bonsoir, var inte rädd att fråga igen om du inte förstår vilken vinsort, var inte rädd att erbjuda dessertmenyn. Jag är övertygad om att jag kommer lära mig massor om jag klarar av det. Jag får ta det lite och lite. Tiderna är 16 till 24, fem dagar i veckan, så det är riktigt mycket. Vet inte hur det blir med skolan också... Inskrivningen börjar idag. Nu ska jag snart åka dit, och så måste jag köpa mig ett svart skärp till jobbet, och någon svart topp att ha på mig. Jag går ständigt runt och tänker att jag kan ha blivit förväxlad med någon, att snart kommer den riktiga servitrisen som liksom jag sett deras annons i gratistidningen Fusac, snart kommer hon in genom dörren och ska börja ta upp beställningar. Men så länge jag får stanna så är det jag som är servitrisen på fancy restaurangen med fina dekoren. Tänka sig. Lite bortkomna tjejen bakom disken på Folies Bergere's Café, det är jag. Tänka sig att det finns en Manettavla med stämningen likaså.

Tittar en stund på Sacre Coeur, tänker på de tyska turisterna på restaurangen som berättade att de varit där igår, men att de gillade Folie's Café så mycket att de kom tillbaka för att äta där precis som föregående kväll. Det är så jag blir rörd.

Provjobb på Folie's Café ikväll.

'Le Bar des Folies Bergère'

Edouart Manet

Un bon feeling!

I exakt 23 timmar har jag kunnat leva i ett helt annat lugn an innan, voila, voila, jag har hittat en lagenhet. Inga mer internetkafestunder med maniskt letande efter en colocation (samboende/inneboende), inget mer klottrigt noterande i boken, inga mer telefonsamtal eller visiter. Nu bor jag har, pa riktigt. Lagenheten ligger pa Boulevard Voltaire, metro Voltaire, och min colocatrice heter Raina. en mycket trevlig parisiska som inte var sen med att bestamma sig for vem hon ville bo med. Vi stod ute pa balkongen (JAA!) nar hon helt plotsligt borjade prata om lagenheten som var; och tillbaka inne i lagenheten tog vi sa att saga i hand om saken, eller okej, KINDPUSSADES om saken. Den verkar jattebra, klasisk rum, bara ett rum dock sa det blir lite trangt, valutrustat kok, lag hyra, wifi, badrum, och och och balkong med utsikt over gatan, taken och Sacre Coeur. Je kiff. Jag var helt paff, helt plotsligt stod jag dar, med lagenhet fixad, och nar jag gatt de fem trapporna ut ner pa gatan undrade jag om jag verkligen mindes ratt. Men, tydligen, nar problem loser sig efter mycket angest och an mer angest, kan det allt fa ga med lite flow tillslut. Usch vad jag har oroat mig och matt daligt av att bara flyta omkring utan nagon fast punkt, utan varken jobb, lagenhet eller franskalektioner. Men Rania sa att hon fick en BON FEELING nar jag var dar och tittade och att man maste ga pa det. Sa sa skont.

Det ar mycket kring det sociala som ar svart. Jag har haft tur att traffa och kanna lite folk, som mina grannar, deras kompisar och nagra fran forra sommaren - for det ar ju inte halt latt att bara borja prata med nagon vem som helst. Det ar dessutom latt att kanna sig utanfor aven nar man ar med folk, i alla fall i storre grupper nar man inte hanger med i amnerna. Igag ska jag nar som helst ga och ata middag hos Zaida Peduzzi som jag bodde hos forra sommaren, och sen senare ska jag med mina grannar till en jazzclub. Det ar viktigt arr aktiver sig, latt att bli ensam och depp, och visst har jag haft mina svara stunder. Da heter, hittills, basta botemedlet Sex and the city-boxen. Det galler att behalla CE BON FEELNING nu.

Liten rapport

Idag kom det goda nyheter. Min laptop ar reparerad hemma i Sverige och nu ar det bara att skicka (hur da skicka?) den och vaskan och sladden hit till Paris till en adress som inte ar min men min hyresvards eller snarare Camille, min grannes adress. Vi far se hur det gar men det kommer bli mycket lattare att ha sin egen dator pa plats.

Igar traffade jag Arnaud och Nicolas, tva franska vanner fran forra sommaren, riktigt trevligt att fa prata franska med folk man traffat innan. Joanna fran forra parallellklassen var ocksa med, hon ar har som aupair. Efter nagra turer lyckades vi tva hitta varandra pa Champs Elysee, och tog darefter en rikig Paristur till fots. Det var forsta gangen Paris for Joanna sa jag fick visa runt lite pa mafa. Pa Place de la Sorbonne upptackte vi att det blivit host, med lov och kall vind och allt, men i Jardin Luxenburg sken solen igen, men lite kallt ar det.

Pa kvallen var det alltsa middag med Arnaud och Nicolas, en klassisk fransk restaurang men modern musik i Oberkampf. Det blev lite dyrt men det kompenseras med pasta hemma ett tag. Deras tredje kompis, Benoit, har forresten flyttat till Stockholm nu, och Arnaud var dar forra veckan och hans satt att uttala Gamla Stan ar oslagbart.

Annars promenerar jag runt mycket sjalv i kvarter efter kvarter. Resultat: fantastiskt ont i fotterna, pa konstiga stallen som pa ovansidan och i varenda led och sena. Jag delar ut mitt CV, har an sa lange begransat mig till Virgin Megastore, American Apparel och nagot kafe. Och sa letar jag bostad bostad bostad. Craigslist.com skulle vara min startsida om jag hade haft en dator. I forrgar var jag pa en sanslost intressant visning i varldens vackraste vaning (Balkong.) hos en kreativ tjej som hade sneakers och designgrejer overallt, jag hoppas pa den men man vet aldrig. Vi satt i alla fall och pratade och drack kaffe i over en timma. Hon sa standigt "c'est cool" pa sitt franska vis och hela hennes karaktar var sa "kraeativ-relativt-valstalld-men-yberbohemisk-fransyska-i-sina-tjugo-snart-trettio-nagonting". Finns en annan intressant ocksa hos en skon fransyska. Jag valde i alla fall bort en lagenhet direkt; porten var inramad av TRE kottbutiker och hon som bodde dar beskrev sig sjalv som "a girl" men var nastan femtio och hade en nastan en kvart lang halvfilosofisk utlaggning om henne och hennes mammas relation och aldrandets frammarsch, alrighty.

Igag ska jag traffa Arnaud. Sen fyller Katie ar sa vi far se hur vi firar henne. Hon envisas med att prata engelska aven om hon kan franska. Jag ska andra pa det. Man ar ju har for att lara sig, halla.

Pa 6:e vaningen

For att komma till sjatte vaningen, i en gammal parisvaning, gar man upp for sex trappor, helt enkelt till sjunde vaningen, och dar bor jag, nu. (Alla borde testa att leka parisisk bloggerska. Det ar roligt.)

Omnia mea mecum porto (et 28 kilos supplémentaires)

Efter ett FINAL CALL: PARIS ar jag har. Nu borjar det, men forst tva sma klargoranden: den har bloggen/resdagboken/loggen kommer uteslutande besta av a a o utan verken prickar eller ringar, och ja, jag var svindlande nara att missa flyget Arlanda - Charles De Gaulle och fick springa fortare an jas med min snygga cabinbag med de perfekta matten for att dolja nagra kilos overvikt, genom hela Arlanda. Pa planet traffade jag en fransman som gatt ombord nagongang nare jag trangde mig forbi tullkon och vars snalla familj kunde koa mig anda fram till Marie Maries port genom Paris trafik. Dar var allt forberatt men verkligen forvirrat. En massor av folk som horde dit, hyrde ena eller andra delen av lagenheten, var syster till en som var inneboende till en, folk som inte var dar men flyttar imorgon, soner och sa jag som sov i soffan mitt i alltihopa. Imorgon far jag flytta in i studion, men maste antagligen darifran pa torsdag. Alla ar trevliga och lgenheten valdigt fransk. Ingenting kunde ha varit battre.

Idag umgicks jag med engelskmannen David, min granne och hans franske van Nicolas. Pasta hos Nicolas som hyr en etta av en filosofistudent. Hennes bokhylla. Oh la la. Att manga filosofer ar franska visste jag men att man kan ha sa manga av dem i en och samma bokhylla hos en och samma unga student behovde jag fa se for att tro. Efter det gick vi till Les Marais och jag var pa min lilla intervju hos Philippe Zorzetto i skobutiken. For alla som undrat vad de lackra skorna pa hemsidan egentligen kostar kan jag upplysa att det ror sig kring 360 EURO. Jag vet inte an om jag vill ha det jobbet, man maste kanske inte in lyxkretsarna dar det bara handlar om ett personligt och proffsigt bemotande mot kunderna. Ine an. Och inte pa franska.

For tillfallet sitter jag pa ett internetcafé vid Buttes Aux Cailles. Ska mota upp David och ga ut ikvall. Igar kunde jag bara sova, efter en res dag med sa mycket kanslor att jag inte visste vad. Likadant idag, visserligen. Vous me manquez enormement déjà en fait.