Att tillskrivas diagnosen ”Felslagna Förhoppningar” känns som det enda rationella – likväl det enda felaktiga… O ja. Feldiagnosstiken och kampen mot den kan få människor att lämna älskare, ovilliga förlovningar, hus och bagage på Ibiza för att uppsöka en psykiatrisk klinik i London och då få stryka ett streck över schizofreni-diagnosen. (Bland de mest raffinerade eller i alla fall ordinära sätten att bryta upp?) Janet Frame vet, fråga Janet, oh Janet!
Det enda som hjälper är att läsa om neurobiologi och fysiologi i allmänhet. Kasta sig in i något, krassa fakta, tillsvidare sanna. Bara läsa lite, äta massor av ungsbakade grönsaker med bröd, ha det gott. - - - - Drömmar är desynkroniserad drömsömn då kolinerga neuron med långa axon löper amok mellan minnesbilder och kognitiva system. Själens fysiologi känns som det enda rationella. Wow säger jag.
Han frågar mig: ”Vad vill du prata om?”
”Min mamma”, svarar jag.
Han nickar. ”Alla unga kvinnor vill prata om sin mamma.”
”Jag tycker ibland att jag har tillbragt hela mitt liv på olika soffor, sängar, schäslonger med att ligga och stirra i taket och vänta. Jag har – i verkligheten – ett järntålamod som jag aldrig hade trott mig själv om. Vänta. Så tar vi om det hela igen. Försiktigt. Fel tonart. Vänta igen. Vänta Åren går. Åren går.”
Tema GUL: vackrast är Perec och Sacks: Isaksson är värd att nämnas med: höstfärger och matchning med mina röda vissna och nu mer gulgröna blommor som passar med all växtlighet utanför fönstret
Pengar är utläst och begrundad. Det bästa stycket återges här:
Selma och mannen hon är gift med har just haft besök av Richard, hennes kusin och tillika själsfrände, och Richards sällskap Elvira. Richard och Elvira har givit sig iväg i vagn efter att sedvanliga plattityder har utbytts på farstubron. Selma frågar sig nu om det är såhär de kommer att minnas varandra, att hon kommer vara en av ett dussin damer, han en bland dussintals män. Hon rider ut...
– Min häst – ögonblickligen! och du stannar hemma, sade hon med kort, hård stämma. Skulle hon hinna fram, skulle hon hinna fram?
Selma kom just ut med ridspöt i handen och jockeymössan på huvudet. Den brukade hon annars inte begagna utan på ridbanan, men i dag bar det av utåt vägen.
För varje språng blev Prins blott ivrigare; hon kände hans muskler spännas, smutsen stänkte högt upp på hennes klänning då hon red över en vattensjuk mark, men det bekymrade henne icke; endast framåt, framåt! Hon hörde ingenting annat än hovarnas slag och sin egen flämtande andedräkt. Då och då klang hästskon emot en sten eller knarrade det i sadelns läder, då bukgjorden spändes.
Den häftiga rörelsen hade satt fart i blodet, och hennes kinder brunno. Bort med pjunket! Det är härligt att leva!
Seså, nu var hon uppe, och där gick vägen.
Med ett hårt tag drog hon ner sin jacka, så att den kom stamt om livet, stödde handen med ridspöt mot sitt högra knä och att sedan orörligi sadeln. Hon kände sig så fri och glad, så rask och ung.
Där kom vagnen.
Richard, som suttit hopsjunken i ena vagnshörnet, for plötsligt upp ur sin slappa hållning, och kusken höll in hästarna.
– Nej kör! ropade Selma, och medan vagnen körde undan lät hon hästen vända på bakbenen, satte så med en sats över diket och slog in på vägen.
– Adjö! ropade de efter varandra.
Endast en blick hade de utbytt – ett ömsesidigt ohörbart uppmuntringsrop, men genom att framstå så oväntat hade den livfulla gruppen avtecknat sig mera bjärt, liksom etsat sig fast i erinringen. Så skulle Richard alltig komma att minnas henne.
– En präktig teaterkupp! tänkte Selma hånfullt, i det hon travade framår vägen, jag vet att jag sitter väl till häst. Kors – att jag inte arrangerade det vid bengalisk ljussättning med!
Jag saknar ord. Vilken scen, jag säger då det. Sedan dessa kval som kommer. ”Hög igenkänningsfaktor” vilket inte och framför allt inte är något betyg eller någon värdesättning utan bara ett personligt konstaterade. Man läser inte för att känna i gen sig. Jag läser vidare.
Med detsamma hon trätt in i huset hade hela den förra ödsligheten återkommit, endast tyngre, mera hopplös och resignerad. Hon kände sig husvill, främmande, bortkommen. Allt föreföll henne med ens så ändamålslöst och tomt. Hur skulle hon kunna uthärda? Hur, hur?
Alla hennes tankar hade i närmare eller avlägsnare grad rört sig kring honom. Det hade inte funnits tid till grubbel eller tvekan. Att närma sig honom var målet, att vinna hans bifall var belöningen. Hon hade gått med förbundna ögon och trott att det var kunskapsbegäret som väglett henne, och livet hade förefallit så rikt.
Men nu var det slut. Hon hade levat på en stöld, en lögn, hon – som velat vara så ärlig! Självbedrägeri hade det varit! A!
Selma har sig själv och blott sig själv. A! Hon finns, inget annat. Jag vill inte berätta slutet. Eller? På slutet förbereder hon resan bort, iväg. Hon gör det, hon. Må det vara en kuliss, må det komma kval och hårda sanningar – bara man gör det så har man gjort det.
Bort med denna pjunkiga stämning, bort, bort! Det gällde bara att skaka den av sig. Var hon då så svag, så eländigt svag, att hon ej kunde slita det ur sitt hjärta?
”Hon lade armarna på grindens kant och såg honom skälmaktigt i ögonen.
– Sätt upp, att vi båda slår igenom, var på sitt håll. Vad gör det om man blir målare eller vad man blir, bara det är ruter i en och man kommer fram. Vill ni sätta upp på det?
Hon räckte beslutsamt fram sin ena hand, med en sliten handske på.
– Topp, jag svarar för mig! Upprepade hon muntert, och så träffas vi när vi blir gamla. Hon sträckte tummen i vädret.”
Samtalet mellan Selma Berg och Axel Möller fortsätter.
”– Det är helt annat med oss, kvinnor, än med er, män, sade hon med ett allvar som blev lillgammalt. Hos er anses det som en skyldighet att sträva efter oberoende, hos oss är det nästan ett fel, åtminstone så länge vi inte äro gamla mamseller. Jag trodde förut att allt berodde på pengar, men det gör det inte. Om jag också hade pengar, skulle jag ändå inte komma åstad nu. Jag hade tänkt lite på att försöka ändå[…]”
Läs! Läs! Vad händer? Varför händer det? Selma gifter sig, som sin uppdiktare, i ... desperation.
”Det naiva barnet var försvunnet, ärligheten borta, och i dess plats stodo självuppehållelsedrift och förställning; – nu var kvinnan färdig.”
Gör något Selma. Måla en tavla. Skriv en bok! Jag fortsätter att läsa. Inte klar än. Ta inte livet av dig Selma, inte i Köpenhamn och ingen annanstans heller. Jag läste precis Gilles kvinna, jag förstod mig inte på Elisa.
”Lusten att i ensamheten göra mig till herre över denna yppiga vrå av jorden grep mig plötsligt så starkt att det började rycka i hela kroppen. Jag fick göra en kraftansträngning för att inte brista ut i jubel över denna nya oväntade frihet. Jag sade ”god dag” ut i luften, och ännu idag kan jag höra hur den onaturligt behärskade rösten tonade bort i tystnaden. Ingen svarade.”
Man ropar goddag ut i luften, man tror att någon är där, man förutsätter det. Absurditeten är så mycket påtagligare. I trettio timmar spelar jag en roll i bästa garcon de café-stil, bedriver högstapleri i stil med Felix Krull. Man tar ett hörn och en vrå och man gör den till sin. Bygger upp lite härliga illusioner. Skriver en bok på 340 sidor som långt ifrån kan kallas färdigskriven. Man färdigställer en tiondel av sitt livsprojekt. Dör som vilken gammal gubbe som helst i Paris sjuttonde arrondissemang innan pusslet har lagts klart. Man bara gör det. O, Mann!
090208_liten.jpg)
Det känns lite såhär att packa ner böcker och porslinskoppar i bananlådor. Kaos. 
Jag lägger plötsligt märke till vilket fantastiskt år det har varit. Jag har varit i Paris. Jag reste lite till Rom. Och i slutändan var det mest mig själv det handlade om. Jag är bara jag.
Jag och mina papegojor tänker på Dorothy Hales självmord och andra katastrofer, men saker och ting är bättre, saker och ting är bra.
Jag går igen mitt liv; papper, lappar, kvitton, brochyrer, lådor, block, mappar, filer, certifikat, kopior, flyers, listor, tidningar, magasin, böcker, bilagor, kompendium, högar över hela golvytan - och tvärsigenom går jag. Om det är någon som inte har ordning på sina papper så är det jag. Men bättre blir det och framåt går det, går jag - jag avancerar. Och jag går vidare! Jag flyttar härifrån och lämnar mycket bakom mig, lyckas faktiskt slänga en hel del och jag lär mig. Man måste antagligen vara mig för att lägga samma associativa vikt vid just uttrycket "gå igen några högar", man måste ha växt upp i mitt och min familjs virrvarr av lägenhet fylld av tidningar och papper i högar i vartenda hörn, i denna lägenhet som jag har fått beskriven som ett "litet magasin alternativt arkiv". 
Oulipo. De finns på riktigt. Fortfarande. De kommer samman kring midnatt i arabiska organiska temporära träinklädda cirkustält med speglar och färgade fönster uppbygda på Place Stalingrad. Litteraturuppläsning. Jag sitter och lyssnar tills jag kommer på mig själv med att inte förstå någonting. Men en dag. Då blir det en bra kombination. Se ovan. En dag.
Paris och det är bara sport bara tennis och bara kultur. Det är August Strindberg och en nyfavorit på Roland-Garros. Det är svenska livskriser, högtflygande författarprojekt och livets match i franska öppna. Bara tennis och utlandskultur. Jag äter baguetter, cyklar och har ett hyfsat liv.
Jag har legat vaken hela natten.
