torsdag 17 december 2009

Everything is everything

Jag läser om Allt och tycker om. Om! Läser om något, läser om. Tänker om, tänker alltid om. Tänk om... Tänk om! Tänk om det är så, tänk om det inte är så. Tänk om för det är inte så. Tänk om jag tycker om dig. Tänk om för jag tycker inte om.

Jag har fått tre julkort i brevluckan i år: ett från farmor, ett från mormor och morfar, och så ett från Martin Barden. Det var ungefär vad jag hade väntat mig.

onsdag 16 december 2009

tisdag 15 december 2009

Små katastrofer och stora

"Katastrofer behöver man inte oroa sig över, de kommer när de kommer"
THOMAS BERNHARD

Jag minns när jag var fjortonochnågonting och ung och vacker och satt på det småländska Stadsbibliotektets golv och lånade Bodil Malmsten-böcker. M hade av någon anledning hamnat längst ner på en hylla och av någon anledning hamnade jag där med. Det var bara att slå sig ner eller att stå böjd som en gammal dam. Jag satt där och läste och gjorde alla författare till mina egna fast de inte alls var bara mina. - - - - Sen flyttade jag till Paris och gjorde Paris till bara mitt. - - - - Nu sitter jag här vid Odenplan och tycker att idéen om Odenplan är bara min men det är inte sant. Älskade Odengatan, älskade parken, tvätteriet, älskade kön utanför lila Ma-Yom, Apotektet, Systembolaget, grannens katt, paketuthämtningen, Ica, älskade konditorier, älskade Bodil Malmsten. - - - - Man tror att något är sitt men det är inte sant man tror att man har någon speciell juxtaposition. Man tror att man är hej och du. Men det är inte sant. - - - - För ett tag sen över ett och två och tre glas vin sa min vän i alla fall att jag var den bland dem hon känner som är mest Bodil Malmsten. Det var roligt.

[SMÅ] Och så helt plötsligt, utan att jag hunnit oroa mig ett dugg så börjar de rada upp sig de små katastroferna. Jag missar saker. Jag missar Bodil Malmstens läsning av Proust på Forum. Jag missar en signering och ett författarsamtal men det är ingenting att göra och det är alldeles sant.

[STORA] Det är mycket som händer och det mesta går i ett rasande tempo. Man köper en bok till sin man. Man har en man som ofta nämns i diverse nobelprisspekulationer. Man har Tranströmer till man och man köper en bok och boken är en bok av Herta Müller och boken vill man ha inslagen som julklapp. Jag tar betalt. En kollega slår in. Jag har slagit in en annan bok. Boken ligger på disken i en påse. Kunden som ska ha påsen ska handla något mer. En annan kollega tar över. Jag ska hjälpa en tredje kund. Jag försvinner och kommer tillbaka och då har påsen försvunnit från bänken och min ena kollega vet inte vart och den andra kollegan vänder sig samtidigt om och säger att Herta är inslagen men då är allt redan över, ordningen försvunnen och alla som ska vara kvar är förvunna och allt som ska vara borta är kvar.
- Å NEJ! Tranströmer kommer få bilderboken KLAPPA DJUREN i julklapp!
Allt är redan över och det finns ingenting att göra och det är alldeles sant.

söndag 13 december 2009

Välkommen sorgsenhet

Senaste koppförvärvet. Lovely, isn't it?

Jag minns monsieur Quoi och andra katastrofer i departementet Î

Tiden tickar på, för att inte säga går i ett rasande tempo. Det är en katastof. Det är snart sex månader sedan jag vinkade av mitt departement med bokstaven Î. Det är ingenting annat än en katastrof. Jag läser Duras men det hjälper inte.

Ut ur minnesluckan kliver idag //padam padam// Monsieur Quoi! Manchesterbyxor + polotröjor, gärna i brunt eller i purpur + portfölj + papperstravar + mörk kalufs + dubbelvikta halsdukar + kraftiga ögonbryn varav det ena ofta och gärna höjs stax innan ett leede som kan tolkas både som föraktfullt, svävande, självgott och vitsigt avfyras. Min gamla litteratur- och filosofilärare i Paris var antagligen en riktig fabulatör. Han fick något drömskt i blicken då han under lektionerna föredrog att ge sig iväg på egna nostalgiska trippar när han mumlade fram saker i stil med /Jag minns Duras, så väl, hennes problèmes d'alcool/, /Sagan, vilken kvinna, hon bodde nära mig/, /Med Sartre kunde man verkligen prata.../ när vi kom till respektive författare ur den franska kanonen. Så, var han så att säga hej och du med hela franska författarskapet eller vad, qoui? Vi studenter bara tittade på varandra med stora ögon. Det var så klichéartat. Så ypperligt. Det mest fabulösa och pompösa är givetvis hans efternamn, M. Quoi, MISTER WHAT!? Stavningen hans var visserligen med ett extra y men för mig är han och förblir ett arrogant och frågande //vad// på språket franska.

Intagit: Den sista cigarretten, Hjärtdjur, Halv elva en sommarkväll, Anteckningar från kriget
Intar: kursböcker, Terapeuten, Ett år
Ska inta: Lockbetet, Faces in the water, den åriga Proust

onsdag 9 december 2009

091209

Öppning av minneslucka 091209 i ungmölyan: Laboratorieassistentjobb, mat, föreläsning, grupparbete, kaffe, improvisationsjazz på Glenn Millers, bokläsning.

måndag 7 december 2009

NÖDSIGNAL ÅTERSTÄLLNING

Man skulle lätt kunna ta mig för ett företag, man skulle lätt kunna förledas att tro att jag inte är någon så kallad privatperson. Hur många har egentligen en sådan där röd knapp med texten NÖDSIGNAL inne på toaletten? En sådan där ingrediens man annars förknippar med offentliga lokaler. En sådan har jag. En sådan har jag och jag skriver här om nödvändigheten i att ha en NÖDSIGNAL. Om något skulle hända, om jag skulle ligga orörlig framför duschen en tisdag förmiddag, om något skulle hända, om något inte skulle hända, om jag skulle vara utled och ligga på den kritiska undre gränsen för stimuliintag, om något inte skulle hända. Då trycker jag på knappen. Då blinkar hela hallen i rött ljus och det ljuder en signal. Ljus och ljud, ljus och ljud och påkallande av någons uppmärksamhet. För att lämna levnadsmeddelande tryck NÖDSIGNAL. Vem som skulle komma till min undsättning, det vet jag inte. Men jag har en vit knapp som det står ÅTERSTÄLLNING på med. För att ställa allting i sin ordning. Då trycker jag på den och skriver om nödvändigheten i att ha en ÅTERSTÄLLNING. Det är fullständigt nödvändigt för att vara jag. Mitt första minne av att vara jag är passande nog kopplat till just dessa knappar. Jag är två år fyra månader och tre dagar gammal och befinner mig på Länssjukhuset Ryhov med anledning av en barnfödsel. Jag får syn på en röd NÖDSIGNAL placerad på väggen i perfekt höjd. Jag ser. Jag trycker. Det ljuder och blinkar och människor reagerar (tror jag) och jag finns (vet jag). Om detta minne är fullständigt sant vet jag inte men nödvändigheten i att jag fortsätter att komma ihåg det känns tillräckligt sann. Ordningen i mitt liv är återställd och nu har jag blivit tillräckligt gammal för att ha en egen knapp hemma. Jag kom till min undsättning, jag blev äldre, jag ställde mitt liv i ordning och jag skriver här om nödvändigheten i att göra så.