Kvinnan utan egenskaper

Jag minns någon gång för drygt ett och ett halvt år sedan då jag måste ha befunnit mig på nedre plan på Bon Marché i Paris. Jag fann mig stående vid ett bokbord, en bok, en titel och några ord som fick mig att inropa merde i himmelen det där kunde ha varit jag. Där var ett franskt smått tjusigt häftat band jag tror var i Actes Sud-utgåva men jag missminner mig säkert lika säkert som titeln var La femme sans qualité, det vet jag. Först då när jag stod där dök ett äldre minne upp i huvudet, en annan bok, en tysk, som jag antagligen sett i fransk översättning, något säger mig att det var på Fnac, med samma titel eller i alla fall snarlik. Till saken och alla dessa korta otillförlitliga minnen hör och begripliggör det att jag själv på något dumt litet vis velat författa ihop en bok med den här titeln. Om någon så jag, tänkte jag, kvinnan utan egenskaper. Mitt epitet fick jag påklistrat av en i detta nu föredetta pojkvän. Jag hade inga egenskaper, inga egenskaper! Jag var obegriplig och ostuderad, vag i kanterna, varken verklighetsmänniska eller möjlighetsmänniska, kunde ingenting, tänker jag mig, sa han. Om någon borde döpa en text till det här är det jag. Min stundade mastodontdebut borde bindas in i denna titel nu när epitetet avtrubbats, det var inte eller var så hemskt uttryckt som det låter, men hur som så är det utrett nu. Jag är jag. Han är han. Och hör ni hört att de läser Mannen utan egenskaper som radioföljetong i P1? Med medföljande Filosofiska rummet-program dessutom. Och så kom höstens bokutgivning med Niklas Ekdals deckarroman Kvinnan utan egenskaper. Ledsamt här med. Inte tyckte jag om innehållet heller, trots visst mått av spänning, ingredienser som Karolinska sjukhuset och forskningsexperiment var det inte på långa vägar en skrivstil jag uppskattade. Jag skulle ha skrivit den själv istället, då, då jag var som mest upprörd över att vara Kvinnan utan egenskaper. Det jag skulle ha skrivit om jag skrev skulle ha blivit stilfullt. "En ny tid hade just börjat (ty det gör det i varje ögonblick), och en ny tid behöver en ny stil."

Leçons du mardi

Just nu handlar det om psykofysik på Institutet, i skolan alltså. Jag skriver: Hur realaterar upplevelsemagnituden(R) till stimulismagnituden(S)? Stevens lag är R = S upphöjt till n. Det känns så fasligt intressant och viktigt, att återigen undersöka den levda erfarenheten. Vi kan komma så långt från verklighetens vara när vi bara ser till vetenskapens mätbarhet som om inte den mycket byggde på kulturellt betingade axiom. Jag läste just Helena Granstöms Alltings mått. Där är det också psykofysik. Jag säger, ständigt dessa återkommande ämnen, dessa variationer på ett tema. (Hade "livet" "taggar" skulle det ant. ha Métro Boulot Dodo, Psykofysiken Minnet Verklighten och Overkligheten) Det kan vara Antingen-eller eller Å ena sidan å andra sidan, saker kan vara så mycket, är. Ingen räta. Efter allt detta mätande jag utförde när jag bodde i företags-/psykoterapi-huset förrförra gången jag bodde någonstans, detta mätande och allt senare beräkningar säger mig bara att patienter är agenter är patienter. De friska kan vara de sjuka, du och jag, satsdelarna är lika utbytbara som läkare och den läkta. Jag sitter om igen och funderar över verkligheten och overkligheten. Förrförra veckan skulle Copacabanas Litterära Tisdagsklubb utforska verkligheten med författarna Maja Lundgren och Beate Grimsrud och deras senaste (tycker jag, bra) böcker om psykisk mående. Jag var på väg men kom inte fram för verkligheten kom så att säga emellan. Eller ska jag säga overkligheten. Det är så mycket som händer... men ack och å!-utrop vad en liten del av vår levda delade erfarna verklighet kan vara vacker i ett litet väder, en min, en ljudslinga, en snöstorm, dikt, doft, vad vet jag. Det, är kanske något att lära sig en tisdag.

DEN DEN DEN DENNA FÖRTJUSNING JAG KLÄNGER VID DENNA JORD

vid denna bortsmältande jord vid denna baldakin, denna

junihimmel där det blå väller ut med vågor och med djupa

svalor : jag menar druckna och ibland undangömda, tycks

gömma sig i bukter någonstans och malvor fläderbuskar :

vilda monstranser .. luften är som den gången, ja, luften

är som den gången i D., cirrus nej cembra törelbuskar

FRÅN FÖRSTA STUND : all smärta all villa utstådd i evighet för

evigheter sedan, dessa lilies magnoliefält, ovanifrån

någonstans ifrån jag tror denna ensamma stämma genomtränger

mig från något dolt grenverk : min osynlige

käraste i denna trädkrona ack jublar! denna lust denna

sötma jag KLÄNGER vid dess slukande flammor vid detta

ljus på denna himmel, säger jag, lite Hawaii eller vill vara

i BURGUNDISKA TRÄDGÅRDAR om tusensköna jord .. vad!

Pilande / plötslig ängel, denna gick jag miste om

att få syn på de första svalorna i deras innerligt inte sant,

detta byte i skyn, ögats vällust, ack jag KLÄNGER vid detta

liv vid denna LEVANDEDIKT.

Freidrike Mayröcker, ur Indianhår

AZERT

Katastrofer behöver man inte oro sig om, de kommer ändå, stora som små. En liten en hände mig. Ett leveransfel, en förväxling, vad vet jag, men något måste ha hänt för min splitternya Mac:en visade sig vara en Azert och ingen Qwert. Suck och pust. En Azert får gärna vara en Azert och att 1 utan shift blir ett ! stör mig egentligen inte. Men en Qwert skriver på svenska och jag skriver mest på svenska. Suck och pust säger jag till Apple i telefonen och de lovar ställa allt till rätta. Jag lägger på, säger en katastrof är en katastrof är en katastrof. Blir bara så trött, jag, moi, I, iPhone, iPad, iPod. Jag fortsätter hellre läsa neurobiologi, fysiologi, biografi och anknytningsteori.

Apropå dagens hjärndissektion

Synen

Om igen, verkligheten, synen på verkligheten. Går det att beskriva så som jag ser det, verkligen ser det? Verklighten är i och utanför mig och mitt förstånd men verkligheten kommer i representationer in genom mitt ögas glaskropp och blir. Är det beskrivbart? Hur jag ser det, hur jag verkligen ser det? Om jag ska beskriva hur det ser ut, mot himlen, blir det att se cirkulerande flimmer i 3D och bubbliga konstruktioner som om jag droppade vatten på ett papper målat med blå akvarellfärg, som när jag var liten, då var det så, och nu när jag är stor är det så, som för alla.

Psst. Tiger

Connie går på högstadiet i mitten av 70-talet på Rosenlundsskolan i Jönköping. Hon är Dårens Dotter, katig och kanske kär och det handlar Det Dåliga. Varje dag tar hon cykeln från Bäckalyckan/Bymarken till Rosenlund där hon bodde innan hennes fosterfamilj kom över arvet och flyttade till Gräddhyllan. Varje dag är gå i skolan, fula i skolan, tänka tankarna, mota tankarna. Det är en ungdomsbok där det dåliga skrivs i dagboken, märks DD. Jag måste bli av med det. Enligt biologiboken är det avvikande avvikande stört avvikande. Connie gillar Anna. --- Det är den här staden jag har växt upp i, längst upp bakom Gräddhyllan i ett tegelområde från 70-talet, i lägenheten, i Dunkehallabacken, på Rosenlundsbadet. Ta man dän dä ä jag inte jag.

Kvinnfolk

Idag tänker jag på Istina Mavet

och Isadora Wing.

Du måste tro det finns nåt episkt över dig

Det är så mycket sjukt, sjukt friskt. Vem är friskare än de som är sjuka för att de är friska? Allt blir orange, torrt och sprött, springer fort fram, smittar hjärnan. Jag förstår jag förstår jag förstår. Dig. Piiiip. Kring Smittskyddsinstitutet sprängs det det stör föreläsningarna. Detet. Det är jobbigt, rena missromansdaltet. Missromansdaltet! Vissa blir sjukare och sjukare. Tänk på mig tänk på mig.

Säkert! – Influensa

En vrai

På köksbordet framför mig schwittrar en lapp och en lördagstidning och jag antecknar "Zoo Sjklovskij" på ett tomt hörn. Förstapersonen "jaget" på den här bloggen fastnar alltid för ordet "verkligheten". Som i Åsa Beckmans bokspalt häromdagen, den gjorde mig väldigt sugen på att läsa en bok. Hon skiver om Viktor Sjklovskijs och modernismens idé hon ser saknas idag - att konstens uppgift är att bryta vaneseendet och återställa förnimmelsen av verkligheten och alltså återerövra autenticiteten och det berusade nuet. Man bara å! Inte så vaneseendemässigt som så ofta. Samtidigt sitter jag här med en liten lapp med namnet på byn i Finistère där Bodil Malmsten bodde innan hon flyttade därifrån. Det är lite overkligt. Metafiktion känns som ett lämpligt ord eller egentligen lite väl framfusigt och vältaligt men ja jag hade en kund i min bokhandel som skrev ner det åt mig, namnet, orten. Hon letade efter Bodil Malmsten-böcker, jag kände mig kompetent, hjälpte till, pratade på, och så, kom det fram, har hon bott på samma ställe. Nämen. Ser man på. C'est pas possible. Vous voulez que je le note? Madame padam. Pang pang verkligheten. Noterat. Fast, en bok är en bok är en bok och allra minst är det något annat. Inte alls Finistère som jag är van att se det. För "det är ganska stor skillnad på om man vill beskriva vardagen mer transparent eller om man med olika litterära grepp liksom vill kortsluta oss läsare och ruska oss till liv" och jag ruskade en älskling. Det är svårt på riktigt.

Beräknad väntetid

--- ännu en produktiv dag, då den enda personen man pratade med var tjejen som svarade på H&M Rowells ---

KI HT10

Ja så varför blir man psykolog? Jag förbereder mig inför inför eventuella och antagligen kommande frågor och än så länge har jag kommit på tusen och två skäl varav de två är 1) att min kompis på högstadiet sa att asså du säger typ jämt Mmm och Hur menar du då? och Mmm och då undrar man ju om du inte fattar eller om du bara säger så för att få veta mer liksom och 2) att ett visst förhållande avslutades med ett uppslitande samtal som enligt gängse modell i sin tur avslutas med ett Det är inte du, det är... men som i vårt fall blev ett Det är inte du, det är min mamma. Skämt åsido. Säkert. Jo förresten Säkert! läser på psykologprogrammet i Umeå, läste jag i Fokus. Verkligen.

Overklighet och verklighet

Staffan Hellstrand – Lilla fågel blå

Igår sommarpratadeAnna Odell i P1. Hon pratar om verklighet som blir overk-lighet som blir verklighet. Som hon, fler, jag säger kanske verkligheten och overkligheten kan komma närmare varandra eftersom allt finns, synligt och osynligt och att vi måste se om vi ska klara det, leka, växa, överleva och få en fungerande psykiatrisk vård. Anna Odells projekt är det viktigaste inlägget på länge. Om igen. Och så har vi de här 17,60 kronorna. Reda och oreda, spott och spe o! oredigt förförande. Alla dessa skriverier... Men den sista psykiatriska anteckningen var hur som "...klar och redig, välbegåvad, inga psykotiska sympom!" Märk väl utropstecknet. O, alla okända kvinnor. (O...verklighetens folk förenen er). O verkligheten.

Franz Gall vs. France Gall

Böcker och boenden

Allt tycks handla antingen om böcker eller om att bo. Allt. Allt jag gör är att bo och läsa --- hålla uppsikt över grannar och karaktärer --- flytta ut och byta bok. Jag ska flytta flytta tre och en halv trappa ner --- in i porten bredvid --- och två och en halv trappa upp. In i andra hand, c/o, å! alla dessa c:n och o:n. Som i fönstret rakt över gatan mittemot. Här har vi definitivt en historia om c:n och om o:n. Av det förändrade ljussättningsmörnstret att döma, av dekorationsförändringen att döma. Innan har jag någon enstaka gång skymtat en barhuvad man som stod och livlöst tittade ut i ingenting (mitt fönster). Hans fönster använde han sedan till någon diskret form av morse-kommunikation. Särskilt diskret var den förresten inte alls utan snarare handlade det om oidentifierbara föremål han balanserade upp i märkliga formationer, ufo-teckningar som tejpades direkt på rutan, flera likadana filmer som ställdes upp på rad, en café-tidning med en storbystad kvinna som lutades för hela gatans beskådande. Man bara jo men så att det är… Nu däremot: trivsam blå persienn plus orkidé. Så förutsägbart som hej vad gör du det är bra. Jag läste några bra böcker med: The shaking woman or a history of my nerves, Malina, Det mest förbjudna och några fler om psykologin och hjärnan. Jag fortsätter att bära böcker in i nästa bo. När jag inte är på jobbet då. När jag inte jobbar antingen i bokhandeln eller på boendet.

And I can't do that

Nittonhundranittioåtta var jag nio år och den blygaste av alla tjejer på fritids. Inte visste jag trodde jag ville jag sa jag någon något. På sin höjd mimade jag. Rörde på munnen till någon annans texter. På kroppen. Ja, jag ansågs som den främsta på att digga och hålla takten till alla dessa mim-framträdanden och fick stå längst fram. Det var jag. Det var Cher.

Som det blev, såklart.

Sex och andra katastrofer i departementet Î

Hej! Det är vad det låter som, det är som det är. Jag förpackar en liten resa i Bodil Malmstens arbetstitel igen, om igen, alla dessa det-är-dags-igen. Hejdå på ett litet tag. Vink blink. Kramar Me

LOL

"Kom just på att jag ska döpa min dotter till Lol (mest för att jag gillar Duras men lite för the lulz)."

Säger jag, sa? och tar fram läser boken och intar virret av en ung kvinnas återvändande till Platsen med en Annan. Den är bra skriven. Yttre handling, lite svårbegriplig, lite flyktig, men ändå. Mer ändå. Å! Margueritebok att genomförsöka. Den handlar om Lola Valerie Stein som tio år tidigare lämnats av sin fästman i en otrohetshändelse på kasiot på T. Beach och därefter? befinner sig i ett tillstånd av glömska, känslosvalka, sökande, drivande, ihågkomst. Jag fick ett telefonsamtal mitt i läsningen - Hej! Vad gör du? - Är hemma bara, läser, läser Duras. Som vanligt. Lite förvirrad med, hah, jag fattade inte vem "jag" var, alltså berättaren i boken. Själv? Det var ju kul Lol.

För övrigt fick jag ett meddelande från Atlantmitten. En han ville tacka för mina tjockaste böcker som han lånat med sig på seglatsen. Jag frågade om de hade haft högläsning ur Det andra könet på kvällarna. - Öö jag är verkligen ledsen men just den har faktiskt möglat sönder... Men jag hann läsa 200 sidor! Möglat sönder på Atlanten. Lol på det.

Kv Buxbomen 1

På porten sitter plötsligt en dag en lapp som informerar mig om att ett hus planeras byggas rakt framför mitt hus. I någon oxiderad plåt, som jag förstår det, för att passa in. Det passar uppenbarligen helt perfekt in på den gröna slänten framför mitt hus. Ja, där ser man, jaha, alldeles ypperligt. Först blir jag arg, sen kommer jag på att jag bara bor c/o och måste flytta, och slutligen börjar jag läsa utredningsluntorna lite för grundligt.

263!

Innan satt jag jämt och ständigt vid mitt perstorpsbord till köksbordet framför fönstret och noterade livet på innergården eller rättare sagt satt och upprättade listor över klockslag för folks passager. Jag letade 45 minuters-intervall och trodde mig kunna uttyda vem som var agent och vem som var patient. Så... siffrorna nedtecknades av flickan, men inte ett jota fick jag fram genom dokumenterandet. (I mitt hus fanns flera företagare, psykoterapimottagningar, ett familjecenter och mitt jag. Jag noterade passagerna men inte fick jag någon ordning i anteckningarna. Inte.) Agenterna är patienter liksom patienterna är agenter. De semantiska rollerna är ombytliga som du och jag. Dessa eländiga dokumentationsförsök... För att inte säga: "263! Tåget skakade men siffran borde antecknas, medan han ännu hade den i huvudet." Nu bor jag i ett högt smalt hus och studerar inte annat än solens gång från ena sidan till den andra. Det har blivit så grönt att man inte ens ser brandstationen nedanför mittemot. Tjuten ljuder, tiden går och snart måste jag flytta igen. Jag tänker på jaget. På det. Ja, jag tänker på sex och andra katastrofer i departementet Î.

Live'

Louise Bourgeois

Nittionio år är ingen ålder det är en tid en lång tid tiden. Det var mycket hon han göra, forma och allt twisted utgick från hopskruvadet, spinnande. Jag förstod inte riktigt. Det säger jag inte. Men det tilltalar mig det hon gör, konsten, när jag ser den och kanske framför allt än mer när jag hör henne själv uttala sig om den. Det var något om barndomen vid flodkanten vid mammas sida då tygerna färgas vaskas tvinnas i floden dryps av växtfärgerna som tränger fram och det verkar kroppsligt, på nå vis. Det blev en form, av nystan, minnen i rörelse och en tvinnad cylinderform som givet är en fallossymbol. För dryga veckan sedan såg jag dokumentären Louise Bourgeois: The Spider, The Mistress and The Tangerine på en liten biograf Paris. Se den. Kvinnan nötte sig fast. Don't you understand me? You have to listed. You have to read between the lines when I talk sa hon. Rösten är energi, eller aggressiviteten som får människan att kasta skulpturer mot golvet i vrede eller känsla, hennes känslor, och hon sa my emotions are impropriate to my size. Farwell Louise, spindelmamman tar hand om dig nu.

Sentida

Nutida: Först vill jag säga att Doris Lessings Den femte sanningen är smått fantastisk. Dåtida: Om ni inte köpte den på förrförra bokrean kan ni ångra er. Jag kunde personligen inte inhandla boken i och med att jag var i fel land men jag skickade min dåvarande älskade superklant att köpa den, och det borde ni med ha gjort. Sentida: Lite småblödigt infall att jag var lite intressantare förr. Det är givetvis inte sant. Nostalgiklägg är allt som oftast bara bekymmersamt, ju. Framtida: Finistère och Île-de-France väntar mig. Tillbaka till departementen. Som bäddat för nya katastrofer. Tiden är sen.

Jag har legat vaken hela natten.

Återkom med era ansikten i morgon

eller längre fram, efter krigen,

gärna i Paris!

Jag har legat vaken hela livet.

Vi kommer aldrig att lyckas,

lova mig det!

Giacomettiad av Werner Aspenström

Södebrödsdagar

Aloe Blacc – I Need A Dollar

Saker bara händer och jag 1) lyssnar på en annan persons musik i lägenheten och 2) fortsätter stenhårt på min sötebrödsdiet med tårtor, schackrutor och pannkakor. Inget himla surdegsbröd. Surt! Nej sött! Musik och mat är vad man vill läsa om, eller hur? Jag kan inte mycket om någotdera. Jag har aldrig förstått varför jag inte skriver om böcker eller bara skriver om något annat. Vad som borde hända är att jag 3) skriver. Jag kunde skriva lite om hjärnan, om psykologiska rön, skönlitteratur, Sofi Oksanen, Jayne Anne Philipps, Sara Stridsberg, Maja Lundgren, Janet Frame och Doris Lessing, ja, om sådant jag faktiskt kan och tycker om. Jag förstår inte varför det inte händer. I don't get a thing.

Snärjiga korta meddelanden

Jag känner mig som en fransk man i blå kostym tillbakalutad i ett önskvärt sällskap, en man som egentligen mest tänker på manater och mediciner.

Och annat.

Jag vill skicka long distance-sms till en satellittelefon ute på Atlanten. Jag har inte ens fått numret - "Nej. Vi kan inte med en massa onödig sms-förbindelse... det får bli om vi förliser, i så fall." - lik förbannat vill jag skriva.

Och skrev jag skulle jag ha skrivit:

Up on melancholy hill

There's a plastic tree

Are you here with me

Just looking out on the day

Of another dream

Well you can't get what you want

But you can get me

So let's set up and see

'Cause you are my medicine

When you're close to me

When you're close to me

So call in the submarine

'Round the world will go

Does anybody know

If we're looking out on the day

Of another dream

If you can't get what you want

Then you come with me

Up on melancholy hill

A manatee?

Just looking out on the day

When you're close to me

When you're close to me

When you're close to me

Gorillaz – On Melancholy Hill

Jag tänker på orden snärj, snärja, snärjig, på snärjd. Att vara insnärjd, snärjd i ett nät, jag tänker på att fastna i ett fiskenät eller på att vilja vara någons nät eller beroendeframkallade piller. Sådär nu blev det ju fantstiskt krystat och uppsnärjt i det blå. Precis som inlägg ska vara och tankar ofta blir.

Håkan Hellström – Uppsnärjd I Det Blå

Sockerdricka och motorolja

Ibland undrar man ju hur man framstår inför andra. För någon dag sedan stod jag i en klädaffär i Helsingborg och var allmänt intresserad av en jacka (alltså det är en herrjacka blev jag upplyst om jaha). Jag pratade antagligen lite för mycket om fel saker med expediten och kanske, hemska tanke, med en dialektal brytning åt stockholmshållet eller vad vet jag för hon sa sådär ledigt käckt naturligt: Jaha är du här med jobbet eller? Vänta. Va! Här med jobbet? Nog för att jag ibland känner mig lite seriös, eller än skygg än för på, men vad är det för intryck att ge, vuxet och vardagligt, en sådan person som hipp som happ är där med jobbet? Här med jobbet... Nej nej jag är på semester.

Ja jag har varit på semester i Skåne. Jag har druckit whisky i ett träinklätt sjuttiotalshem, cravings-ätit med en underbar gravid kvinna och suttit av tid på avlägsna busshållplatser. Jag har söndagsbilat runt på på landet för att besöka alla skånska hålor som någonsin betytt någonting för min vän. En nostaligitripp. Vi drack sockerdricka på en skolgård, svängde in på seconhander, stannade på fyra bensinmackar för bilbestyr, trampade runt i natur och före-detta-trädgårdar och jag fick gamla flickvänners familjehem utpekade för mig. Inte Svalöv, Svalöv är högstadie och ångest, inte ditåt. Allt kändes väldigt Klas Östergrenskt på något vis. Mycket sista cigaretter där, handelsträdgårdar, låtlistor, anekdoter man skulle kunna göra sig en liten förmögenhet på, sol och åkrar, döda rovfåglar, flackanden. Känns det inte som att livet ofta känns väldigt Klas Östergren?

Nio månader

Jag känner att mitt liv bäst snittas upp och förstås i niomånadersintervall. Niomånadersbitar eller niomånaderscykler. Efter nio månader måste något hända, då är det dags att flytta, göra om, bryta upp, göra slut, välja, gå vidare. Så har det alltid varit. Nio månader är två terminer som måste följas av ett sommarlov med nya vidder. Nio månader är ett förhållande som man börjar ifrågasätta. Nio månader är en flytt till, ett orienterande och ett rotande i en ny stad. Det är inte riktigt ett helt år (så länge håller man inte uppe intresset) men ändå längre än ett halvår (efter så kort tid är man inte beredd på nästa drag). Nio månader är nio månader av väntan. Nio månader är allt. Så lång tid har nu gått sedan jag flyttade ifrån mitt förra lilla bostadskyffe, och återigen är det dags. Med nio månader kan man ständigt tyckas vara lite i otakt men egentligen går man fullständigt efter den biologiska ordningen. Nio månader efter befruktningen smäller det, nio månader senare måste något hända! Jag skulle fan kunna ha ett barn nu! Nio månader och pang bang. Här kommer the big change in på estraden och ditt liv blir aldrig som det var. Uppbrott och upprymd, men allt som oftast är jag bara besviken. Inte den här gången heller. Allt som oftast är jag lika blödig som vanligt.

Gertrude Gertrude

Gertrude du har alltid varit så modern. Härifrån och in i evigheten. ^ ^

Bilden är från loureeditweed.blogspot.com

Overkligheten

Allt passerar och jag får en känsla av att benämnandet av det gör allting Overkligt eller möjligen Verkligt.

Samtidigt som verkliga saker händer tänker man att nu händer det och det kommer att ha hänt efter att det var så och innan det blev så, om det blir så, rent hypotetiskt, verkligen. Det handlar om skillnaden mellan temps vécu och temps raconté som Monsieur Vad hade sagt.

Idag i tunnelbanan såg jag en blond yngling med småfett smålångt hår, hy av det sämre slaget och fina ögon. Hade han fina ögon? Han måste ha haft fina ögon. Han läste Feberboken. Å! Jag brukar annars omotiverat sitta och luta mig fram för att få en skymt av framsidan av de böcker folk i tunnelbanan läser. Efter X antal deppiga dagar i bokhandeln har jag blivit riktigt duktig. Det kan räcka med en skymt av ett typsnitt i hörnet, en färgkombination anad på långt håll, en tjockleksbedömning, en kvalificerad gissning. Jag bara läser av, antar, och känner viss förtvivlan över hur många fula framsidor det finns. Efter några timmars stirrande på pocketutbudet blir jag inget annat än äcklad. Urk. Jag lutar mig alltså fram i tunnelbanan, läser av och hulkar diskret mot golvet. Nej. Inte idag. Idag blev jag glad. En liten man sitter där och läser och här sitter jag och känner en massa konstiga saker. Jag försökte vara normal. Sedan lade han ner boken i fickan och jag sträckte ut armen för att demonstrativt peka på fickan samtidigt som jag sa "Feberboken". Vi pratade lite förstrött. Han var typen som inte kan se folk i ögonen utan alltid tittar lite snett åt nåt håll och snurrar med orden. Han sa att han hade missat nåt evenemang på nåt antikvariat i förra veckan. Jag sa att jag var där och så sa jag några meningar om Ebba Witt-Brattström. Vi tittade knappt på varandra. Vi pratade inte så där lätt och ledigt som vissa andra pratar. Han var inte gammal den här mannen och jag tänkte en massa konstiga saker och sa "Jag ska gå av här" och sen gick jag av.

För några helger sedan, en eländig dag i bokhandeln (en baksmälledag), fick jag ett sms där där framgick att en vän till mig hade en lika eländig dag och nu undrade vad det var jag hade pratat om kvällen innan...vad det där om verkligheten var, vem det var som skrev vad om Verkligheten.

Hade jag pratat om Verkligheten? Jag minns inte. Men jag minns Feberboken.

Xh Xmin Xsek

Det återstår inte många dagar att bo här. Flytten är nödvändig så jag bockar av dag för dag. Tjugoen dagar kvar. Det är inte mycket att hänga i julgranen. Jag kommer aldrig att hitta något nytt. Självförtroendet är som ett julgransljus. Ånej! Men några tankar har jag. Hur ska det gå för alla patienter och klienter och agenter? Än har jag inte lyckats staka ut lösningen på vem som är vem. Febrilt har jag studerat och noterat men jag blir inte klok. Inte klok! Hur kommer sjukhusbilden i huset att förändras när jag drar? Vem mår bra, vem mår mindre bra, vem är normal, vem är inte normal? Tiden går.

”Jag tycker ibland att jag har tillbragt hela mitt liv på olika soffor, sängar, schäslonger med att ligga och stirra i taket och vänta. Jag har – i verkligheten – ett järntålamod som jag aldrig hade trott mig själv om. Vänta. Så tar vi om det hela igen. Försiktigt. Fel tonart. Vänta igen. Vänta Åren går. Åren går.”

Birgitta Trotzig

Nu-nostalgi

"Now I am quietly waiting for the catastrophe of my personality to seem beautiful again. And interesting. And modern."

Frank O'Hara

Missromansdaltet

Ska vi inte göra såhär att vi bara läser Feberboken. Stina Aronson. Det är bara så... Jisses Amalia. Jag dör. Och presenterar.

"Flera veckor förspillde jag faktiskt på att söka utforska mig själv bara för att Hugo (Hugo är min älskare, eller rättare sagt han kunde vara det om han ville) skulle få veta allt om mig. Mitt ansikte, mina händer, mina utbrott, min andedräkt."

"Det är jolmigt, rena missromansdaltet. Jag vill tänka på snön som kom från himlen i morse i stället, eller på en alldeles vit oskriven sida. Eller på ett lakan, eller på en brudsäng… asch jag måste polera mina naglar och samla styrka till middagen hos major Honochhan i kväll."

"Nej hos mig finns ingen självständighet. Jag andas och älskar efter otaliga förebilder. Är avskriften. Idiotiskt det hela liksom all upprepning."

"Jag dör om mitt liv ska fortsätta att bestå av små halvtimmar."

"Jag kvävs. Jag måste bli fri. Jag tål inte de här nya remmarna. Jag hatar dem och deras illusioner. Jag har inte tro på lager till att utfodra en ny gud mer.

Två skäl varför jag måste undertrycka, trampa ner hela grodden: han älskar mig inte (men den saken kan vara annorlunda).

Det andra: jag vill inte bara bruka utan också inspirera mig själv. Det är att skratta, andas, leva, våga."

MRI//IRM

Sökord "äldre bildad herre"

- Men M... du kanske bara skulle ta och sätta ut en annons då... "sällskap önskas med äldre bildad man" eller något i den stilen, "kultiverad" kanske, "herre"?

Haha! Far min gav mig idag ett råd, omedveten om att det var ett referenscitat. "Kristina Lugn?... jaså det tänkte jag inte alls på, eller visste jag det?" Det var den finaste litterära referensen någonsin, av flera anledningar. Till en början, givetvis, för att den passade så bra. Det är ju det jag vill ha; en äldre bildad herre som ska åka till DOM TOM med mig. Sedan vidare, tycker jag mig tycka att händelsen säger något vackert om folkbildning. Jag gillar det och ser framför mig hur en massa kunskap och meningar flyter omkring i oss utan att vi vet det för att sedan omedvetet ploppa upp i den perfekta situationen inte så mycket för att medvetandegöra sig själv och andra om hur intelligent man är utan snarare som en aning om hur fantastiskt den mellanmänskliga kulturen kan vara. Som när farmor löser korsord. Plopp! Slutligen får händelsen mig att tänka på en period under mina tidiga tonår då jag precis upptäckt Internets sökfunktion. Jag satt och skrev in diverse märkliga meningar inom citationstecken och rös av förundran när det fanns träffar. Jag tyckte det låg något spektakulärt i det att flera människor kunde komma på samma lustigheter åtskilda i tidsmässigt och platsmässigt och sedan märka det hela genom denna nya fluga som kallades Google. Annars är det min åsikt att Internet och referenser kan vara rätt obehagliga. Inkonsekventa jag.

Esprit d'escalier

Jag har en esprit d'escalier, eller inte ens det för i över femton år har jag bott på nedre botten mittemot och har inte haft ett ord att säga till någon.

Jag sitter här och tittar och lyssnar på en spellista jag har fått från min älskade syster. Väntar på en bio jag ska se. Väntar på att få ork att sammanställa en massa data från ett perceptionsförsök på spädbarn. O o o läser Världens sista roman som jag precis köpt på ett bra antikvariat vid Karlaplan. Bra. Antikvariatet närmast det som tills snart figurerat som mitt hem är det otrevligaste som finns. Därifrån har jag två gånger blivit verbalt utputtad för att jag inte kom på något att säga eller fråga eller leta efter direkt när jag klev in genom dörren. Jag klev ut, fönärmad, och ute på gatan kom jag givetvis på saker att säga men nästa gång jag klev in hände samma sak igen. Utputtat kan han vara själv den snörpliga farbrorn! Han hade inte ens stumpor på sig där han satt i en fåtölj längst inne i hörnet. Känslan, jämförd med känslan av mina arbetskamrater i boklådan ute i Farsta, är som man brukar säga diametralt motsatt... Principiellt tycker jag att den första typen av boklådor är mer tilltalande än sådana platser jag jobbar på, givetvis. Anna Hallbergs artikel i DN 7:e januari var bäst i veckan. Värt! Jag tror inte på mitt jobb. Jag tror på litteratur, ja, men jag tror också på anständigheten i att ha strumpor på sig på jobbet. Jag vill med slå tillbaka, och till just antikvariatet nära mig kommer jag aldrig mer att gå för att stå där och känslomässigt känna mig som en förlorare. Jag sitter här hemma på nedre botten och på hela dagen ska jag inte behöva stå i någon trappa och tänka på saker jag inte sa. Jag behöver inte gå i någon trappa, nej gå runt i trapphuset gör jag bara när jag lyssnar efter konstiga ljud men idag är det söndag och varken familjecentralen eller företagarna eller psykoterapimottagningarna är öppna. Inga ljud som hörs, inga ord som inte uttalas. Inga trappavsatser. Framför allt inga trappavsatser. Jag kommer inte att få bo här länge till vet jag nu. Jag måste hitta en ny trappuppgång... och kanske hitta nya ord att uttala när jag ändå håller på.