Gertrude Gertrude

Gertrude du har alltid varit så modern. Härifrån och in i evigheten. ^ ^

Bilden är från loureeditweed.blogspot.com

Overkligheten

Allt passerar och jag får en känsla av att benämnandet av det gör allting Overkligt eller möjligen Verkligt.

Samtidigt som verkliga saker händer tänker man att nu händer det och det kommer att ha hänt efter att det var så och innan det blev så, om det blir så, rent hypotetiskt, verkligen. Det handlar om skillnaden mellan temps vécu och temps raconté som Monsieur Vad hade sagt.

Idag i tunnelbanan såg jag en blond yngling med småfett smålångt hår, hy av det sämre slaget och fina ögon. Hade han fina ögon? Han måste ha haft fina ögon. Han läste Feberboken. Å! Jag brukar annars omotiverat sitta och luta mig fram för att få en skymt av framsidan av de böcker folk i tunnelbanan läser. Efter X antal deppiga dagar i bokhandeln har jag blivit riktigt duktig. Det kan räcka med en skymt av ett typsnitt i hörnet, en färgkombination anad på långt håll, en tjockleksbedömning, en kvalificerad gissning. Jag bara läser av, antar, och känner viss förtvivlan över hur många fula framsidor det finns. Efter några timmars stirrande på pocketutbudet blir jag inget annat än äcklad. Urk. Jag lutar mig alltså fram i tunnelbanan, läser av och hulkar diskret mot golvet. Nej. Inte idag. Idag blev jag glad. En liten man sitter där och läser och här sitter jag och känner en massa konstiga saker. Jag försökte vara normal. Sedan lade han ner boken i fickan och jag sträckte ut armen för att demonstrativt peka på fickan samtidigt som jag sa "Feberboken". Vi pratade lite förstrött. Han var typen som inte kan se folk i ögonen utan alltid tittar lite snett åt nåt håll och snurrar med orden. Han sa att han hade missat nåt evenemang på nåt antikvariat i förra veckan. Jag sa att jag var där och så sa jag några meningar om Ebba Witt-Brattström. Vi tittade knappt på varandra. Vi pratade inte så där lätt och ledigt som vissa andra pratar. Han var inte gammal den här mannen och jag tänkte en massa konstiga saker och sa "Jag ska gå av här" och sen gick jag av.

För några helger sedan, en eländig dag i bokhandeln (en baksmälledag), fick jag ett sms där där framgick att en vän till mig hade en lika eländig dag och nu undrade vad det var jag hade pratat om kvällen innan...vad det där om verkligheten var, vem det var som skrev vad om Verkligheten.

Hade jag pratat om Verkligheten? Jag minns inte. Men jag minns Feberboken.

Xh Xmin Xsek

Det återstår inte många dagar att bo här. Flytten är nödvändig så jag bockar av dag för dag. Tjugoen dagar kvar. Det är inte mycket att hänga i julgranen. Jag kommer aldrig att hitta något nytt. Självförtroendet är som ett julgransljus. Ånej! Men några tankar har jag. Hur ska det gå för alla patienter och klienter och agenter? Än har jag inte lyckats staka ut lösningen på vem som är vem. Febrilt har jag studerat och noterat men jag blir inte klok. Inte klok! Hur kommer sjukhusbilden i huset att förändras när jag drar? Vem mår bra, vem mår mindre bra, vem är normal, vem är inte normal? Tiden går.

”Jag tycker ibland att jag har tillbragt hela mitt liv på olika soffor, sängar, schäslonger med att ligga och stirra i taket och vänta. Jag har – i verkligheten – ett järntålamod som jag aldrig hade trott mig själv om. Vänta. Så tar vi om det hela igen. Försiktigt. Fel tonart. Vänta igen. Vänta Åren går. Åren går.”

Birgitta Trotzig