Kvinnan utan egenskaper

Jag minns någon gång för drygt ett och ett halvt år sedan då jag måste ha befunnit mig på nedre plan på Bon Marché i Paris. Jag fann mig stående vid ett bokbord, en bok, en titel och några ord som fick mig att inropa merde i himmelen det där kunde ha varit jag. Där var ett franskt smått tjusigt häftat band jag tror var i Actes Sud-utgåva men jag missminner mig säkert lika säkert som titeln var La femme sans qualité, det vet jag. Först då när jag stod där dök ett äldre minne upp i huvudet, en annan bok, en tysk, som jag antagligen sett i fransk översättning, något säger mig att det var på Fnac, med samma titel eller i alla fall snarlik. Till saken och alla dessa korta otillförlitliga minnen hör och begripliggör det att jag själv på något dumt litet vis velat författa ihop en bok med den här titeln. Om någon så jag, tänkte jag, kvinnan utan egenskaper. Mitt epitet fick jag påklistrat av en i detta nu föredetta pojkvän. Jag hade inga egenskaper, inga egenskaper! Jag var obegriplig och ostuderad, vag i kanterna, varken verklighetsmänniska eller möjlighetsmänniska, kunde ingenting, tänker jag mig, sa han. Om någon borde döpa en text till det här är det jag. Min stundade mastodontdebut borde bindas in i denna titel nu när epitetet avtrubbats, det var inte eller var så hemskt uttryckt som det låter, men hur som så är det utrett nu. Jag är jag. Han är han. Och hör ni hört att de läser Mannen utan egenskaper som radioföljetong i P1? Med medföljande Filosofiska rummet-program dessutom. Och så kom höstens bokutgivning med Niklas Ekdals deckarroman Kvinnan utan egenskaper. Ledsamt här med. Inte tyckte jag om innehållet heller, trots visst mått av spänning, ingredienser som Karolinska sjukhuset och forskningsexperiment var det inte på långa vägar en skrivstil jag uppskattade. Jag skulle ha skrivit den själv istället, då, då jag var som mest upprörd över att vara Kvinnan utan egenskaper. Det jag skulle ha skrivit om jag skrev skulle ha blivit stilfullt. "En ny tid hade just börjat (ty det gör det i varje ögonblick), och en ny tid behöver en ny stil."

Leçons du mardi

Just nu handlar det om psykofysik på Institutet, i skolan alltså. Jag skriver: Hur realaterar upplevelsemagnituden(R) till stimulismagnituden(S)? Stevens lag är R = S upphöjt till n. Det känns så fasligt intressant och viktigt, att återigen undersöka den levda erfarenheten. Vi kan komma så långt från verklighetens vara när vi bara ser till vetenskapens mätbarhet som om inte den mycket byggde på kulturellt betingade axiom. Jag läste just Helena Granstöms Alltings mått. Där är det också psykofysik. Jag säger, ständigt dessa återkommande ämnen, dessa variationer på ett tema. (Hade "livet" "taggar" skulle det ant. ha Métro Boulot Dodo, Psykofysiken Minnet Verklighten och Overkligheten) Det kan vara Antingen-eller eller Å ena sidan å andra sidan, saker kan vara så mycket, är. Ingen räta. Efter allt detta mätande jag utförde när jag bodde i företags-/psykoterapi-huset förrförra gången jag bodde någonstans, detta mätande och allt senare beräkningar säger mig bara att patienter är agenter är patienter. De friska kan vara de sjuka, du och jag, satsdelarna är lika utbytbara som läkare och den läkta. Jag sitter om igen och funderar över verkligheten och overkligheten. Förrförra veckan skulle Copacabanas Litterära Tisdagsklubb utforska verkligheten med författarna Maja Lundgren och Beate Grimsrud och deras senaste (tycker jag, bra) böcker om psykisk mående. Jag var på väg men kom inte fram för verkligheten kom så att säga emellan. Eller ska jag säga overkligheten. Det är så mycket som händer... men ack och å!-utrop vad en liten del av vår levda delade erfarna verklighet kan vara vacker i ett litet väder, en min, en ljudslinga, en snöstorm, dikt, doft, vad vet jag. Det, är kanske något att lära sig en tisdag.

DEN DEN DEN DENNA FÖRTJUSNING JAG KLÄNGER VID DENNA JORD

vid denna bortsmältande jord vid denna baldakin, denna

junihimmel där det blå väller ut med vågor och med djupa

svalor : jag menar druckna och ibland undangömda, tycks

gömma sig i bukter någonstans och malvor fläderbuskar :

vilda monstranser .. luften är som den gången, ja, luften

är som den gången i D., cirrus nej cembra törelbuskar

FRÅN FÖRSTA STUND : all smärta all villa utstådd i evighet för

evigheter sedan, dessa lilies magnoliefält, ovanifrån

någonstans ifrån jag tror denna ensamma stämma genomtränger

mig från något dolt grenverk : min osynlige

käraste i denna trädkrona ack jublar! denna lust denna

sötma jag KLÄNGER vid dess slukande flammor vid detta

ljus på denna himmel, säger jag, lite Hawaii eller vill vara

i BURGUNDISKA TRÄDGÅRDAR om tusensköna jord .. vad!

Pilande / plötslig ängel, denna gick jag miste om

att få syn på de första svalorna i deras innerligt inte sant,

detta byte i skyn, ögats vällust, ack jag KLÄNGER vid detta

liv vid denna LEVANDEDIKT.

Freidrike Mayröcker, ur Indianhår