Klockan är 11.38 och jag har aldrig varit såhär gammal förut

Ensamheten

I en paus från läsandet om olika hjärnavbildningstekniker tänker jag på ensamheten, och läser Jenny Tunedals prosapoesibok Kapitel ett. "Den allra första ensamheten. Ensamheten i det alltför trånga eller alltför stora rummet. Känslan av att rummet inte finns. Ersätt tomheten med valfri kroppsdel. Ensamheten förflyttas så till något yttre. Du kan se på din ensamma hand." Jag förknippar ensamheten i dess existentiella betydelse med fötter. Som liten var att köpa skor bland det värsta jag visste. Skrik och gråt. Stora affärer och människor överallt. Det gör ont och klämmer och den enda som visste hur storleken passade var lilla jag. Det gick ju inte att få en vuxens synliga omdöme som om en tröja, nej, jag var helt utelämnad till mina fötter med de nya skorna. Jag minns hur pappa och expediterna kämpade och hjälpte med olika mätverktyg som det obligatoriska böjda fotmätdonet i trä och själva skons böjda motsvarighet i metall. Jag minns hur fotmätdonet tryckte mot stortån medan jag försökte få rätt tyngd på foten och inte förstod om vikten skulle ligga på ena eller båda. Jag minns hur stora vuxenhänder tryckte mot tårna inne i skon och mumlade något om plats att växa. Vadå plats?! Det är trångt, och för stort på samma gång! Varför kunde ingen känna som jag kände? Gråt och snyft, ska det göra så här ont? Ska inte pappa eller expediten någonsin kunna vara i mina skor? Nejnähä, in i upplevandejaget kommer vi inte ens med PET-scan eller fMRI. Nu ser jag ner på mina ensamma fötter och tänker att på något vis gick jag vidare.