Default Mode

Det är i princip när hjärnan inte gör något särskilt som den arbetar som mest - när man så att säga dagdrömmer, låter tankarna flyga, trevar sig tillbaka i minnet, tankeläser eller använder sig av andra högflygande planer och metaforer. Känns det egentligen helt rimligt? Ja. Något man kunde tänka sig? O ja.

Ett sävligt default mode - "inte känsla mot tanke, men tanke som känd och känsla som tänkt" som det uttrycks i Melankoliska rum. En nervimpuls i 100 m/s mellan frontal cortex och limbiska systemet. Precis som verbet som återkommer hela tiden i Fru Freud och jag, verbet "tänkerkänner" eller kanske "kännertänker". Var skulle gränsen gå mellan tankar och känslor?

Att tänka stanna kvar i moodet. Inte hetsa upp sig över oläst kurslitteratur. Inga fler "- hej jag hade beställt en bok som hette något med neuron/neuros/hjärnan eller nåt den skulle finnas här nu antar jag jag beställde i torsdags måste det varit -lånekort? tack nej den har inte kommit än -men va... -du får ett mail när den finns att hämta ut -MEN VA? JAG MÅSTE JU HA NEUROSBOKEN IDAG!". Inget sådant. Inga fler prestationskrav. Not. Som att känna för att vara lite mer i no woman's land, i the is-land och i något land som icke är. Eller egentligen, att strunta i allt: strunta hjärnan i allmänhet och metaforer i synnerhet.

Tänker om igen

Det här forfarande roligt, igen och om igen. Men jag har suttit vid mitt älskade perstorpsköksbord ett bra tag nu och funderat över om det känns overkligt eller verkligt att jag på högstadiet hade ingen mindre än myntaren av detta uttrycks äkta maka som svensklärare där borta i den medelstora sydsvenska hemstaden. Min svensklärare var hans fru. Det var hon som samlade in artiklar författade på omogen prosa i bästa kulturdebattstil, som lärde ut en del nytt om August Stridberg, som högläste dikter större delen av klassen uppfattade som högtravande och det var hon som uppmuntrade mig att skriva och som sa att det var helt okej att bryta mot såväl subjekt- som verbtvång för fiktionens skull. Är det här smått overkligt eller bara verkligt? Jag tänker om igen.

Jaget, världen och verkligheten

Enligt min grammatikbok, eller enligt mitt minne av texten, var det vanligare förr, låt säga på sjuttiotalet, att säga "Monica och jag" och inte "Jag och Monica" som vi tycks uttrycka oss idag. I nästa stycke kommer författaren med en liten diskret utsaga kring tanken att det här uttrycket kanske speglar ett mentalitetsskifte genom årens lopp... 1977 utges i vilket fall Birgitta Trotzigs Jaget och världen... Sedan kan man tycka vad man vill i frågan om det ska vara jag och verkligheten eller verkligheten och jag. Se där! En liten nöt att tala om hemma vid köksborden hos verklighetens folk. Jag sitter vid mitt bord och ligger i min säng och tänker att först kom verkligheten sen kom jag och andra platityder. Igen och igen. En bok, en smörgås, en dag, en försening, ett glas vin, en dröm om en intellektuellare tankevärld, en tvättid, en misslyckad förälskelse, ett måste och en verklighet.

Om igen. Det är så tacksamt att tiden går går vidare framåt sen backar vi blir bara äldre och mycket klokare och mer bildade. Språk, hjärna, minne och lärande. 15 poäng till mig! Jag stressar runt och ligger sen blickstilla och läser och mår bra. Tiden går och väl är det. Hur skulle jag annars kunna minnas och tillåta mig att ibland bli äckligt nostalgisk när jag sitter och river och luskar bland gamla anteckningar, filer, kvitton, kölappar, åttiosidiga projektarbeten, foton och tankar? Vad jag letar efter eller förväntar mig att hitta vet jag inte. Det jävla jaget nu igen?

”Jag tycker ibland att jag har tillbragt hela mitt liv på olika soffor, sängar, schäslonger med att ligga och stirra i taket och vänta. Jag har – i verkligheten – ett järntålamod som jag aldrig hade trott mig själv om. Vänta. Så tar vi om det hela igen. Försiktigt. Fel tonart. Vänta igen. Vänta Åren går. Åren går.”

(Birgitta Trotzig igen)

Agent eller patient

Jag befinner mig mitt i en välbehövlig paus från vardagssysslan, i en paus från det slentrianmässiga utspanandet mot de förbipasserande på innergården som en och annan portvaktsfru som bedriver gissningslek: "Är detta en företagare på väg till eller från arbetet - eller en patient som ska till eller från en session hos terapigruppen på nedre plan i gathuset eller den legitimerade psykologen på fjärde våningen i gårdshuset?" Jo, jag har syster på besök och de enda agenterna och patienterna jag inte har ledigt från är de semantiska rollerna.

Zita-ciné: Agnès stränder

Inget "äntligen", Ornicar är vilse.

Pre-13.00

Åter igen nedräkning och väntan på. Äntligen är allt som det alltid är. Äntligen! Jag funderar på att gå till biblioteket och se om de har något roligt event att stå och hänga i utkanten av i stället för att sitta här vid bordet och stirra ut över en tom innergård.

Post-13.00

Biblioteket hade en radio och ett bokpodie, vad hade jag väntat mig? Jag kände mig obildad och dum och totalt oförmågen att ta det till mig, det som på tyska ställdes fram, så jag gick två trappor upp och lånade Fredika Bremers egen Hertha istället. Försökte plugga, men fasnade vid en minnesramsa... "Mais où est donc Ornicar?" skulle den ju lyda, konjunktionsramsan, ja, klart och tydligt hade jag lärt mig den. Så denna villrådighet! Konjunktioner blandas med konjunktionella adverb, språket är inkonsekevent och i översättningen från franska till svenska har "alltså" förlorats över till andra sidan ordklasskolumnen! Jag är förvirrad och förbluffande stum inför hjärnans, kulturens, tankens och språkets plasticitet. Jag är förlorad i översättning. Alltså, jag har förlorat, det här är outhärdligt. Ornicar: POFF!

Systrar och terapier

O,

o, tre små dagar tills syter kommer! Loveliii, vad mys vi hava skall. Jag sitter dagarna långa och bläddrar i grammatikböcker och ligger ett kapitel efter ... läser om vetenskaplighet och är känslomässigt helt utan logiska slutledningar ... tänker onda tankar om grannarnas oväsen och deras evighetslånga renoveringar och tänker goda tankar om grannarnas katt ute på innergården ... äter quinoasallader och bullar om vartannat ... och växelläser hjärnböcker om kognition och det vanliga o-vad-ska-jag-läsa-kanske-en-kvinnosaksboksschemat (TVÅ EL. TRE FOGEMORFEM DÄR?).

Utläst: I en familj finns inga fiender, Fru Freud och jag, Jag vill inte dö jag vill bara inte leva, Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet), Det går an

Läser: En ängel vid mitt bord, Jaget och världen, kurslitteratur

Läser kanske snart: Ida, Pillret, Halv elva en sommarkväll, Sjukdomen, Melankoliska rum, Anteckningar från kriget, Kvinnlighet och erotik

Systrar/ mödrar/ anhöriga

Han frågar mig: ”Vad vill du prata om?”

”Min mamma”, svarar jag.

Han nickar. ”Alla unga kvinnor vill prata om sin mamma.”

(Ur Fru Freud och jag)

Jag sitter och nickar åt mig själv, pratar med mig själv. Rör mig i en tresidig figur med en omkrets på några hundra meter mellan mitt hem, Stadsbiblioteket och Valands konditori. Och så pratar jag med alla mina systrar, alla dessa mina närmaste, mina från släkten och vänkretsen anhöriga. Jag tänker på en text som min farmor håller på att skriva om sin barndom och som hon ibland pratar lite om. Den har títeln "Jag och alla mina mammor" berättar hon och beskriver alla människor i hennes närhet hemma i byn i södra norrlands inland, alla mammor, alla fastrar, alla dessa Anna, Majken, Mimmi, Hanna, Matilda, Asta, Elina, Nanny, Karin och flera. Jösses systrar, vad skulle jag göra utan er?

”Jag tycker ibland att jag har tillbragt hela mitt liv på olika soffor, sängar, schäslonger med att ligga och stirra i taket och vänta. Jag har – i verkligheten – ett järntålamod som jag aldrig hade trott mig själv om. Vänta. Så tar vi om det hela igen. Försiktigt. Fel tonart. Vänta igen. Vänta Åren går. Åren går.”

(Ur Jaget och världen)