...mulet

- För min egen del är ett förkläde alldeles överflödigt; jag är förkläde nog för mig själv, svarde hon mulet.

Hon, det är Selma i Pengar. Hon går bara rakt fram alldeles utan förkläden, som hon säger.

Det är jag

Det är någon som inte vill mig väl, en mansröst som hävdar att mitt nummer inte längre är i bruk. Han ljuger. Jag finns! Jag existerar, så till den milda grad. Så mycket att jag i alla fall går upp själv varje morgon, cyklar till universitetet, äter frukost på kafé, dricker soda i parken, rosé eller rött när det fest, tänker och läser, tar hand om grannens katt bättre än grannen, undrar varför jag bara får sms av Posten och Adlibris... och undrar varför ingen ringer.

Jag har ett renoveringsprojekt i mitt hus. En renoveringsprojekt som gör mig galen. Oväsen, odefinierbara ljud, oljud, människor som springer hit och dit, material som ligger till skänks i hörnen. Inte så konstigt att man känner att man mår något sämre. Det som skulle kunna ses som "ödets ironi" i sammhanget är att de flesta företag som huserar här är psykoterapigrupper. Nu sitter det dessutom en ny FAMILJERÅDGIVNING-skylt uppklistrad på dörren mittemot min. Jag kikar ut genom mitt nyckelhål och håller koll. Jag tror inte det är sant.

Gränsen mellan att vara tillfreds och att explodera kan ibland vara alldeles för tunn. En skylt kommer snart att klistras upp på min dörr: M.E/Ingen reklam tack/DN/E:s Bureau/Är du också neurotisk? JAG VET HUR DET KÄNNS. Jag har gjort det mesta. Jag erkänner. Jag lättar nu inte mitt hjärta, jag diktar upp och raffinerar. Jag är inte jag, om ni förstår. Jag har sprungit i trappupphuset lyssnat ihärdigt har jag undrat vem är det som låter som någon drar en kundvagn över kullersten klockan nio varje kväll är jag frågande i implosionsstillstånd. Vad är detta vad?

Jag vaknar av baby-skrik klockan åtta på morgonen. För min inre syn ser jag den trasiga familjen utanför dörren, den allra första familjen, vars tilltro till terapin ännu inte tagit sig upp till skrikets ofattbart höra frekvenser. Jag öppnar ena ögat och går i tusen bitar.

Pengar

Jag läser Victoria Benedictsson/Ernst Ahlgren.

”Hon lade armarna på grindens kant och såg honom skälmaktigt i ögonen.

– Sätt upp, att vi båda slår igenom, var på sitt håll. Vad gör det om man blir målare eller vad man blir, bara det är ruter i en och man kommer fram. Vill ni sätta upp på det?

Hon räckte beslutsamt fram sin ena hand, med en sliten handske på.

– Topp, jag svarar för mig! Upprepade hon muntert, och så träffas vi när vi blir gamla. Hon sträckte tummen i vädret.”

Samtalet mellan Selma Berg och Axel Möller fortsätter.

”– Det är helt annat med oss, kvinnor, än med er, män, sade hon med ett allvar som blev lillgammalt. Hos er anses det som en skyldighet att sträva efter oberoende, hos oss är det nästan ett fel, åtminstone så länge vi inte äro gamla mamseller. Jag trodde förut att allt berodde på pengar, men det gör det inte. Om jag också hade pengar, skulle jag ändå inte komma åstad nu. Jag hade tänkt lite på att försöka ändå[…]”

Läs! Läs! Vad händer? Varför händer det? Selma gifter sig, som sin uppdiktare, i ... desperation.

”Det naiva barnet var försvunnet, ärligheten borta, och i dess plats stodo självuppehållelsedrift och förställning; – nu var kvinnan färdig.”

Gör något Selma. Måla en tavla. Skriv en bok! Jag fortsätter att läsa. Inte klar än. Ta inte livet av dig Selma, inte i Köpenhamn och ingen annanstans heller. Jag läste precis Gilles kvinna, jag förstod mig inte på Elisa.

"God dag"

”Lusten att i ensamheten göra mig till herre över denna yppiga vrå av jorden grep mig plötsligt så starkt att det började rycka i hela kroppen. Jag fick göra en kraftansträngning för att inte brista ut i jubel över denna nya oväntade frihet. Jag sade ”god dag” ut i luften, och ännu idag kan jag höra hur den onaturligt behärskade rösten tonade bort i tystnaden. Ingen svarade.”

Man ropar goddag ut i luften, man tror att någon är där, man förutsätter det. Absurditeten är så mycket påtagligare. I trettio timmar spelar jag en roll i bästa garcon de café-stil, bedriver högstapleri i stil med Felix Krull. Man tar ett hörn och en vrå och man gör den till sin. Bygger upp lite härliga illusioner. Skriver en bok på 340 sidor som långt ifrån kan kallas färdigskriven. Man färdigställer en tiondel av sitt livsprojekt. Dör som vilken gammal gubbe som helst i Paris sjuttonde arrondissemang innan pusslet har lagts klart. Man bara gör det. O, Mann!

MM.

Upphörande tillblivande

Det känns lite såhär att packa ner böcker och porslinskoppar i bananlådor. Kaos.

Me

Jag lägger plötsligt märke till vilket fantastiskt år det har varit. Jag har varit i Paris. Jag reste lite till Rom. Och i slutändan var det mest mig själv det handlade om. Jag är bara jag.

Till sängs

Jag och mina papegojor tänker på Dorothy Hales självmord och andra katastrofer, men saker och ting är bättre, saker och ting är bra.

Högstapleri

Jag har fått ett nytt ord: högstapleri. Ett tyskt ord, men då jag inte kan tyska har det förvandlats till ett svenskt ord. Det handlar om att ta en hopsamling lögner och illusioner och stapla dem till ett högt torn varifrån man tror sig förstå , äga och överblicka världen. Men det är bara luft, bara nonsens. Non sense. Jag saknar departementet Î medan alla dessa andra katastofer fortsätter att torna upp sig. Jag fortsätter att läsa, cykla och dricka stora mängder kaffe, jag fortsätter med mitt hyfsade lilla liv. Svildla! Svindla!