Nio månader

Jag känner att mitt liv bäst snittas upp och förstås i niomånadersintervall. Niomånadersbitar eller niomånaderscykler. Efter nio månader måste något hända, då är det dags att flytta, göra om, bryta upp, göra slut, välja, gå vidare. Så har det alltid varit. Nio månader är två terminer som måste följas av ett sommarlov med nya vidder. Nio månader är ett förhållande som man börjar ifrågasätta. Nio månader är en flytt till, ett orienterande och ett rotande i en ny stad. Det är inte riktigt ett helt år (så länge håller man inte uppe intresset) men ändå längre än ett halvår (efter så kort tid är man inte beredd på nästa drag). Nio månader är nio månader av väntan. Nio månader är allt. Så lång tid har nu gått sedan jag flyttade ifrån mitt förra lilla bostadskyffe, och återigen är det dags. Med nio månader kan man ständigt tyckas vara lite i otakt men egentligen går man fullständigt efter den biologiska ordningen. Nio månader efter befruktningen smäller det, nio månader senare måste något hända! Jag skulle fan kunna ha ett barn nu! Nio månader och pang bang. Här kommer the big change in på estraden och ditt liv blir aldrig som det var. Uppbrott och upprymd, men allt som oftast är jag bara besviken. Inte den här gången heller. Allt som oftast är jag lika blödig som vanligt.

Gertrude Gertrude

Gertrude du har alltid varit så modern. Härifrån och in i evigheten. ^ ^

Bilden är från loureeditweed.blogspot.com

Overkligheten

Allt passerar och jag får en känsla av att benämnandet av det gör allting Overkligt eller möjligen Verkligt.

Samtidigt som verkliga saker händer tänker man att nu händer det och det kommer att ha hänt efter att det var så och innan det blev så, om det blir så, rent hypotetiskt, verkligen. Det handlar om skillnaden mellan temps vécu och temps raconté som Monsieur Vad hade sagt.

Idag i tunnelbanan såg jag en blond yngling med småfett smålångt hår, hy av det sämre slaget och fina ögon. Hade han fina ögon? Han måste ha haft fina ögon. Han läste Feberboken. Å! Jag brukar annars omotiverat sitta och luta mig fram för att få en skymt av framsidan av de böcker folk i tunnelbanan läser. Efter X antal deppiga dagar i bokhandeln har jag blivit riktigt duktig. Det kan räcka med en skymt av ett typsnitt i hörnet, en färgkombination anad på långt håll, en tjockleksbedömning, en kvalificerad gissning. Jag bara läser av, antar, och känner viss förtvivlan över hur många fula framsidor det finns. Efter några timmars stirrande på pocketutbudet blir jag inget annat än äcklad. Urk. Jag lutar mig alltså fram i tunnelbanan, läser av och hulkar diskret mot golvet. Nej. Inte idag. Idag blev jag glad. En liten man sitter där och läser och här sitter jag och känner en massa konstiga saker. Jag försökte vara normal. Sedan lade han ner boken i fickan och jag sträckte ut armen för att demonstrativt peka på fickan samtidigt som jag sa "Feberboken". Vi pratade lite förstrött. Han var typen som inte kan se folk i ögonen utan alltid tittar lite snett åt nåt håll och snurrar med orden. Han sa att han hade missat nåt evenemang på nåt antikvariat i förra veckan. Jag sa att jag var där och så sa jag några meningar om Ebba Witt-Brattström. Vi tittade knappt på varandra. Vi pratade inte så där lätt och ledigt som vissa andra pratar. Han var inte gammal den här mannen och jag tänkte en massa konstiga saker och sa "Jag ska gå av här" och sen gick jag av.

För några helger sedan, en eländig dag i bokhandeln (en baksmälledag), fick jag ett sms där där framgick att en vän till mig hade en lika eländig dag och nu undrade vad det var jag hade pratat om kvällen innan...vad det där om verkligheten var, vem det var som skrev vad om Verkligheten.

Hade jag pratat om Verkligheten? Jag minns inte. Men jag minns Feberboken.

Xh Xmin Xsek

Det återstår inte många dagar att bo här. Flytten är nödvändig så jag bockar av dag för dag. Tjugoen dagar kvar. Det är inte mycket att hänga i julgranen. Jag kommer aldrig att hitta något nytt. Självförtroendet är som ett julgransljus. Ånej! Men några tankar har jag. Hur ska det gå för alla patienter och klienter och agenter? Än har jag inte lyckats staka ut lösningen på vem som är vem. Febrilt har jag studerat och noterat men jag blir inte klok. Inte klok! Hur kommer sjukhusbilden i huset att förändras när jag drar? Vem mår bra, vem mår mindre bra, vem är normal, vem är inte normal? Tiden går.

”Jag tycker ibland att jag har tillbragt hela mitt liv på olika soffor, sängar, schäslonger med att ligga och stirra i taket och vänta. Jag har – i verkligheten – ett järntålamod som jag aldrig hade trott mig själv om. Vänta. Så tar vi om det hela igen. Försiktigt. Fel tonart. Vänta igen. Vänta Åren går. Åren går.”

Birgitta Trotzig

Nu-nostalgi

"Now I am quietly waiting for the catastrophe of my personality to seem beautiful again. And interesting. And modern."

Frank O'Hara

Missromansdaltet

Ska vi inte göra såhär att vi bara läser Feberboken. Stina Aronson. Det är bara så... Jisses Amalia. Jag dör. Och presenterar.

"Flera veckor förspillde jag faktiskt på att söka utforska mig själv bara för att Hugo (Hugo är min älskare, eller rättare sagt han kunde vara det om han ville) skulle få veta allt om mig. Mitt ansikte, mina händer, mina utbrott, min andedräkt."

"Det är jolmigt, rena missromansdaltet. Jag vill tänka på snön som kom från himlen i morse i stället, eller på en alldeles vit oskriven sida. Eller på ett lakan, eller på en brudsäng… asch jag måste polera mina naglar och samla styrka till middagen hos major Honochhan i kväll."

"Nej hos mig finns ingen självständighet. Jag andas och älskar efter otaliga förebilder. Är avskriften. Idiotiskt det hela liksom all upprepning."

"Jag dör om mitt liv ska fortsätta att bestå av små halvtimmar."

"Jag kvävs. Jag måste bli fri. Jag tål inte de här nya remmarna. Jag hatar dem och deras illusioner. Jag har inte tro på lager till att utfodra en ny gud mer.

Två skäl varför jag måste undertrycka, trampa ner hela grodden: han älskar mig inte (men den saken kan vara annorlunda).

Det andra: jag vill inte bara bruka utan också inspirera mig själv. Det är att skratta, andas, leva, våga."

MRI//IRM

Sökord "äldre bildad herre"

- Men M... du kanske bara skulle ta och sätta ut en annons då... "sällskap önskas med äldre bildad man" eller något i den stilen, "kultiverad" kanske, "herre"?

Haha! Far min gav mig idag ett råd, omedveten om att det var ett referenscitat. "Kristina Lugn?... jaså det tänkte jag inte alls på, eller visste jag det?" Det var den finaste litterära referensen någonsin, av flera anledningar. Till en början, givetvis, för att den passade så bra. Det är ju det jag vill ha; en äldre bildad herre som ska åka till DOM TOM med mig. Sedan vidare, tycker jag mig tycka att händelsen säger något vackert om folkbildning. Jag gillar det och ser framför mig hur en massa kunskap och meningar flyter omkring i oss utan att vi vet det för att sedan omedvetet ploppa upp i den perfekta situationen inte så mycket för att medvetandegöra sig själv och andra om hur intelligent man är utan snarare som en aning om hur fantastiskt den mellanmänskliga kulturen kan vara. Som när farmor löser korsord. Plopp! Slutligen får händelsen mig att tänka på en period under mina tidiga tonår då jag precis upptäckt Internets sökfunktion. Jag satt och skrev in diverse märkliga meningar inom citationstecken och rös av förundran när det fanns träffar. Jag tyckte det låg något spektakulärt i det att flera människor kunde komma på samma lustigheter åtskilda i tidsmässigt och platsmässigt och sedan märka det hela genom denna nya fluga som kallades Google. Annars är det min åsikt att Internet och referenser kan vara rätt obehagliga. Inkonsekventa jag.

Esprit d'escalier

Jag har en esprit d'escalier, eller inte ens det för i över femton år har jag bott på nedre botten mittemot och har inte haft ett ord att säga till någon.

Jag sitter här och tittar och lyssnar på en spellista jag har fått från min älskade syster. Väntar på en bio jag ska se. Väntar på att få ork att sammanställa en massa data från ett perceptionsförsök på spädbarn. O o o läser Världens sista roman som jag precis köpt på ett bra antikvariat vid Karlaplan. Bra. Antikvariatet närmast det som tills snart figurerat som mitt hem är det otrevligaste som finns. Därifrån har jag två gånger blivit verbalt utputtad för att jag inte kom på något att säga eller fråga eller leta efter direkt när jag klev in genom dörren. Jag klev ut, fönärmad, och ute på gatan kom jag givetvis på saker att säga men nästa gång jag klev in hände samma sak igen. Utputtat kan han vara själv den snörpliga farbrorn! Han hade inte ens stumpor på sig där han satt i en fåtölj längst inne i hörnet. Känslan, jämförd med känslan av mina arbetskamrater i boklådan ute i Farsta, är som man brukar säga diametralt motsatt... Principiellt tycker jag att den första typen av boklådor är mer tilltalande än sådana platser jag jobbar på, givetvis. Anna Hallbergs artikel i DN 7:e januari var bäst i veckan. Värt! Jag tror inte på mitt jobb. Jag tror på litteratur, ja, men jag tror också på anständigheten i att ha strumpor på sig på jobbet. Jag vill med slå tillbaka, och till just antikvariatet nära mig kommer jag aldrig mer att gå för att stå där och känslomässigt känna mig som en förlorare. Jag sitter här hemma på nedre botten och på hela dagen ska jag inte behöva stå i någon trappa och tänka på saker jag inte sa. Jag behöver inte gå i någon trappa, nej gå runt i trapphuset gör jag bara när jag lyssnar efter konstiga ljud men idag är det söndag och varken familjecentralen eller företagarna eller psykoterapimottagningarna är öppna. Inga ljud som hörs, inga ord som inte uttalas. Inga trappavsatser. Framför allt inga trappavsatser. Jag kommer inte att få bo här länge till vet jag nu. Jag måste hitta en ny trappuppgång... och kanske hitta nya ord att uttala när jag ändå håller på.