Kv Buxbomen 1

På porten sitter plötsligt en dag en lapp som informerar mig om att ett hus planeras byggas rakt framför mitt hus. I någon oxiderad plåt, som jag förstår det, för att passa in. Det passar uppenbarligen helt perfekt in på den gröna slänten framför mitt hus. Ja, där ser man, jaha, alldeles ypperligt. Först blir jag arg, sen kommer jag på att jag bara bor c/o och måste flytta, och slutligen börjar jag läsa utredningsluntorna lite för grundligt.

263!

Innan satt jag jämt och ständigt vid mitt perstorpsbord till köksbordet framför fönstret och noterade livet på innergården eller rättare sagt satt och upprättade listor över klockslag för folks passager. Jag letade 45 minuters-intervall och trodde mig kunna uttyda vem som var agent och vem som var patient. Så... siffrorna nedtecknades av flickan, men inte ett jota fick jag fram genom dokumenterandet. (I mitt hus fanns flera företagare, psykoterapimottagningar, ett familjecenter och mitt jag. Jag noterade passagerna men inte fick jag någon ordning i anteckningarna. Inte.) Agenterna är patienter liksom patienterna är agenter. De semantiska rollerna är ombytliga som du och jag. Dessa eländiga dokumentationsförsök... För att inte säga: "263! Tåget skakade men siffran borde antecknas, medan han ännu hade den i huvudet." Nu bor jag i ett högt smalt hus och studerar inte annat än solens gång från ena sidan till den andra. Det har blivit så grönt att man inte ens ser brandstationen nedanför mittemot. Tjuten ljuder, tiden går och snart måste jag flytta igen. Jag tänker på jaget. På det. Ja, jag tänker på sex och andra katastrofer i departementet Î.

Live'

Louise Bourgeois

Nittionio år är ingen ålder det är en tid en lång tid tiden. Det var mycket hon han göra, forma och allt twisted utgick från hopskruvadet, spinnande. Jag förstod inte riktigt. Det säger jag inte. Men det tilltalar mig det hon gör, konsten, när jag ser den och kanske framför allt än mer när jag hör henne själv uttala sig om den. Det var något om barndomen vid flodkanten vid mammas sida då tygerna färgas vaskas tvinnas i floden dryps av växtfärgerna som tränger fram och det verkar kroppsligt, på nå vis. Det blev en form, av nystan, minnen i rörelse och en tvinnad cylinderform som givet är en fallossymbol. För dryga veckan sedan såg jag dokumentären Louise Bourgeois: The Spider, The Mistress and The Tangerine på en liten biograf Paris. Se den. Kvinnan nötte sig fast. Don't you understand me? You have to listed. You have to read between the lines when I talk sa hon. Rösten är energi, eller aggressiviteten som får människan att kasta skulpturer mot golvet i vrede eller känsla, hennes känslor, och hon sa my emotions are impropriate to my size. Farwell Louise, spindelmamman tar hand om dig nu.

Sentida

Nutida: Först vill jag säga att Doris Lessings Den femte sanningen är smått fantastisk. Dåtida: Om ni inte köpte den på förrförra bokrean kan ni ångra er. Jag kunde personligen inte inhandla boken i och med att jag var i fel land men jag skickade min dåvarande älskade superklant att köpa den, och det borde ni med ha gjort. Sentida: Lite småblödigt infall att jag var lite intressantare förr. Det är givetvis inte sant. Nostalgiklägg är allt som oftast bara bekymmersamt, ju. Framtida: Finistère och Île-de-France väntar mig. Tillbaka till departementen. Som bäddat för nya katastrofer. Tiden är sen.

Jag har legat vaken hela natten.

Återkom med era ansikten i morgon

eller längre fram, efter krigen,

gärna i Paris!

Jag har legat vaken hela livet.

Vi kommer aldrig att lyckas,

lova mig det!

Giacomettiad av Werner Aspenström

Södebrödsdagar

Aloe Blacc – I Need A Dollar

Saker bara händer och jag 1) lyssnar på en annan persons musik i lägenheten och 2) fortsätter stenhårt på min sötebrödsdiet med tårtor, schackrutor och pannkakor. Inget himla surdegsbröd. Surt! Nej sött! Musik och mat är vad man vill läsa om, eller hur? Jag kan inte mycket om någotdera. Jag har aldrig förstått varför jag inte skriver om böcker eller bara skriver om något annat. Vad som borde hända är att jag 3) skriver. Jag kunde skriva lite om hjärnan, om psykologiska rön, skönlitteratur, Sofi Oksanen, Jayne Anne Philipps, Sara Stridsberg, Maja Lundgren, Janet Frame och Doris Lessing, ja, om sådant jag faktiskt kan och tycker om. Jag förstår inte varför det inte händer. I don't get a thing.

Snärjiga korta meddelanden

Jag känner mig som en fransk man i blå kostym tillbakalutad i ett önskvärt sällskap, en man som egentligen mest tänker på manater och mediciner.

Och annat.

Jag vill skicka long distance-sms till en satellittelefon ute på Atlanten. Jag har inte ens fått numret - "Nej. Vi kan inte med en massa onödig sms-förbindelse... det får bli om vi förliser, i så fall." - lik förbannat vill jag skriva.

Och skrev jag skulle jag ha skrivit:

Up on melancholy hill

There's a plastic tree

Are you here with me

Just looking out on the day

Of another dream

Well you can't get what you want

But you can get me

So let's set up and see

'Cause you are my medicine

When you're close to me

When you're close to me

So call in the submarine

'Round the world will go

Does anybody know

If we're looking out on the day

Of another dream

If you can't get what you want

Then you come with me

Up on melancholy hill

A manatee?

Just looking out on the day

When you're close to me

When you're close to me

When you're close to me

Gorillaz – On Melancholy Hill

Jag tänker på orden snärj, snärja, snärjig, på snärjd. Att vara insnärjd, snärjd i ett nät, jag tänker på att fastna i ett fiskenät eller på att vilja vara någons nät eller beroendeframkallade piller. Sådär nu blev det ju fantstiskt krystat och uppsnärjt i det blå. Precis som inlägg ska vara och tankar ofta blir.

Håkan Hellström – Uppsnärjd I Det Blå

Sockerdricka och motorolja

Ibland undrar man ju hur man framstår inför andra. För någon dag sedan stod jag i en klädaffär i Helsingborg och var allmänt intresserad av en jacka (alltså det är en herrjacka blev jag upplyst om jaha). Jag pratade antagligen lite för mycket om fel saker med expediten och kanske, hemska tanke, med en dialektal brytning åt stockholmshållet eller vad vet jag för hon sa sådär ledigt käckt naturligt: Jaha är du här med jobbet eller? Vänta. Va! Här med jobbet? Nog för att jag ibland känner mig lite seriös, eller än skygg än för på, men vad är det för intryck att ge, vuxet och vardagligt, en sådan person som hipp som happ är där med jobbet? Här med jobbet... Nej nej jag är på semester.

Ja jag har varit på semester i Skåne. Jag har druckit whisky i ett träinklätt sjuttiotalshem, cravings-ätit med en underbar gravid kvinna och suttit av tid på avlägsna busshållplatser. Jag har söndagsbilat runt på på landet för att besöka alla skånska hålor som någonsin betytt någonting för min vän. En nostaligitripp. Vi drack sockerdricka på en skolgård, svängde in på seconhander, stannade på fyra bensinmackar för bilbestyr, trampade runt i natur och före-detta-trädgårdar och jag fick gamla flickvänners familjehem utpekade för mig. Inte Svalöv, Svalöv är högstadie och ångest, inte ditåt. Allt kändes väldigt Klas Östergrenskt på något vis. Mycket sista cigaretter där, handelsträdgårdar, låtlistor, anekdoter man skulle kunna göra sig en liten förmögenhet på, sol och åkrar, döda rovfåglar, flackanden. Känns det inte som att livet ofta känns väldigt Klas Östergren?

Nio månader

Jag känner att mitt liv bäst snittas upp och förstås i niomånadersintervall. Niomånadersbitar eller niomånaderscykler. Efter nio månader måste något hända, då är det dags att flytta, göra om, bryta upp, göra slut, välja, gå vidare. Så har det alltid varit. Nio månader är två terminer som måste följas av ett sommarlov med nya vidder. Nio månader är ett förhållande som man börjar ifrågasätta. Nio månader är en flytt till, ett orienterande och ett rotande i en ny stad. Det är inte riktigt ett helt år (så länge håller man inte uppe intresset) men ändå längre än ett halvår (efter så kort tid är man inte beredd på nästa drag). Nio månader är nio månader av väntan. Nio månader är allt. Så lång tid har nu gått sedan jag flyttade ifrån mitt förra lilla bostadskyffe, och återigen är det dags. Med nio månader kan man ständigt tyckas vara lite i otakt men egentligen går man fullständigt efter den biologiska ordningen. Nio månader efter befruktningen smäller det, nio månader senare måste något hända! Jag skulle fan kunna ha ett barn nu! Nio månader och pang bang. Här kommer the big change in på estraden och ditt liv blir aldrig som det var. Uppbrott och upprymd, men allt som oftast är jag bara besviken. Inte den här gången heller. Allt som oftast är jag lika blödig som vanligt.