Du måste tro det finns nåt episkt över dig

Det är så mycket sjukt, sjukt friskt. Vem är friskare än de som är sjuka för att de är friska? Allt blir orange, torrt och sprött, springer fort fram, smittar hjärnan. Jag förstår jag förstår jag förstår. Dig. Piiiip. Kring Smittskyddsinstitutet sprängs det det stör föreläsningarna. Detet. Det är jobbigt, rena missromansdaltet. Missromansdaltet! Vissa blir sjukare och sjukare. Tänk på mig tänk på mig.

Säkert! – Influensa

En vrai

På köksbordet framför mig schwittrar en lapp och en lördagstidning och jag antecknar "Zoo Sjklovskij" på ett tomt hörn. Förstapersonen "jaget" på den här bloggen fastnar alltid för ordet "verkligheten". Som i Åsa Beckmans bokspalt häromdagen, den gjorde mig väldigt sugen på att läsa en bok. Hon skiver om Viktor Sjklovskijs och modernismens idé hon ser saknas idag - att konstens uppgift är att bryta vaneseendet och återställa förnimmelsen av verkligheten och alltså återerövra autenticiteten och det berusade nuet. Man bara å! Inte så vaneseendemässigt som så ofta. Samtidigt sitter jag här med en liten lapp med namnet på byn i Finistère där Bodil Malmsten bodde innan hon flyttade därifrån. Det är lite overkligt. Metafiktion känns som ett lämpligt ord eller egentligen lite väl framfusigt och vältaligt men ja jag hade en kund i min bokhandel som skrev ner det åt mig, namnet, orten. Hon letade efter Bodil Malmsten-böcker, jag kände mig kompetent, hjälpte till, pratade på, och så, kom det fram, har hon bott på samma ställe. Nämen. Ser man på. C'est pas possible. Vous voulez que je le note? Madame padam. Pang pang verkligheten. Noterat. Fast, en bok är en bok är en bok och allra minst är det något annat. Inte alls Finistère som jag är van att se det. För "det är ganska stor skillnad på om man vill beskriva vardagen mer transparent eller om man med olika litterära grepp liksom vill kortsluta oss läsare och ruska oss till liv" och jag ruskade en älskling. Det är svårt på riktigt.

Beräknad väntetid

--- ännu en produktiv dag, då den enda personen man pratade med var tjejen som svarade på H&M Rowells ---

KI HT10

Ja så varför blir man psykolog? Jag förbereder mig inför inför eventuella och antagligen kommande frågor och än så länge har jag kommit på tusen och två skäl varav de två är 1) att min kompis på högstadiet sa att asså du säger typ jämt Mmm och Hur menar du då? och Mmm och då undrar man ju om du inte fattar eller om du bara säger så för att få veta mer liksom och 2) att ett visst förhållande avslutades med ett uppslitande samtal som enligt gängse modell i sin tur avslutas med ett Det är inte du, det är... men som i vårt fall blev ett Det är inte du, det är min mamma. Skämt åsido. Säkert. Jo förresten Säkert! läser på psykologprogrammet i Umeå, läste jag i Fokus. Verkligen.

Overklighet och verklighet

Staffan Hellstrand – Lilla fågel blå

Igår sommarpratadeAnna Odell i P1. Hon pratar om verklighet som blir overk-lighet som blir verklighet. Som hon, fler, jag säger kanske verkligheten och overkligheten kan komma närmare varandra eftersom allt finns, synligt och osynligt och att vi måste se om vi ska klara det, leka, växa, överleva och få en fungerande psykiatrisk vård. Anna Odells projekt är det viktigaste inlägget på länge. Om igen. Och så har vi de här 17,60 kronorna. Reda och oreda, spott och spe o! oredigt förförande. Alla dessa skriverier... Men den sista psykiatriska anteckningen var hur som "...klar och redig, välbegåvad, inga psykotiska sympom!" Märk väl utropstecknet. O, alla okända kvinnor. (O...verklighetens folk förenen er). O verkligheten.

Franz Gall vs. France Gall

Böcker och boenden

Allt tycks handla antingen om böcker eller om att bo. Allt. Allt jag gör är att bo och läsa --- hålla uppsikt över grannar och karaktärer --- flytta ut och byta bok. Jag ska flytta flytta tre och en halv trappa ner --- in i porten bredvid --- och två och en halv trappa upp. In i andra hand, c/o, å! alla dessa c:n och o:n. Som i fönstret rakt över gatan mittemot. Här har vi definitivt en historia om c:n och om o:n. Av det förändrade ljussättningsmörnstret att döma, av dekorationsförändringen att döma. Innan har jag någon enstaka gång skymtat en barhuvad man som stod och livlöst tittade ut i ingenting (mitt fönster). Hans fönster använde han sedan till någon diskret form av morse-kommunikation. Särskilt diskret var den förresten inte alls utan snarare handlade det om oidentifierbara föremål han balanserade upp i märkliga formationer, ufo-teckningar som tejpades direkt på rutan, flera likadana filmer som ställdes upp på rad, en café-tidning med en storbystad kvinna som lutades för hela gatans beskådande. Man bara jo men så att det är… Nu däremot: trivsam blå persienn plus orkidé. Så förutsägbart som hej vad gör du det är bra. Jag läste några bra böcker med: The shaking woman or a history of my nerves, Malina, Det mest förbjudna och några fler om psykologin och hjärnan. Jag fortsätter att bära böcker in i nästa bo. När jag inte är på jobbet då. När jag inte jobbar antingen i bokhandeln eller på boendet.

And I can't do that

Nittonhundranittioåtta var jag nio år och den blygaste av alla tjejer på fritids. Inte visste jag trodde jag ville jag sa jag någon något. På sin höjd mimade jag. Rörde på munnen till någon annans texter. På kroppen. Ja, jag ansågs som den främsta på att digga och hålla takten till alla dessa mim-framträdanden och fick stå längst fram. Det var jag. Det var Cher.

Som det blev, såklart.