När det kommer till att mäta, räkna, skatta och göra andra beräkningar finns det alltid något problematiskt underliggande. Jag sitter med en ganska tråkig bok som heter Psychometrics framför mig och försöker lista ut vad detta något är. Lista upp och lista ner. Hur kan vi konstruera psykologiska tester som har evidens och teorier till stöd för de tolkningar som testet gör i enlighet med vad testet hade till avsikt att mäta? Allt bygger på antaganden. Antaganden om att det finns bakomliggande mekanismer med motsvarande indikatorer? I vilken rutan ska man kryssa? Ibland? Två tre gånger i veckan? Vad är normalt? Sen kommer statistiken! Här sitter jag och delar slumpen, plus eventuell systematik, med slumpen. Brillianta Helena Granström skriver i Osäkerhetsrelationen: "Och inte ens det mätbara är riktigt märbart. Man undrar var. Man mäter. Någon svarar: Här!" Och vidare om den där vaga magkänslan man kan ha av vad i mätprocerduren som riskerar att få denna att hamna allt för långt bort från den så kallade verkligheten. "Man vill se sig obunden och skarpögd. Man vill se värden utanför sig själv - säg den som förmår kartlägga sitt eget tarmsystem! Man vill tolka det som observeras som avgränsat och oberoende. Försummandet är en trollerikonst: man försummar mätapparaturen, störningen, observatören. Man noterar svaret me försummar ställandet av frågan. Det är sin egen mages mörker man försummar. Man tror att man kan separera sig från tillvaron. Att man genom att betrakta omgivningen får kunskap om hur den beter sig när man tittar bort. Man kan ha fel."
En mycket läsvärt inlägg i sammanhanget har titeln Försäkringskassan och allmänmedicien står allt längre från varandra, som jag personligen läser i väntan på just ett försäkringskassebeslut.
