Nu-nostalgi

"Now I am quietly waiting for the catastrophe of my personality to seem beautiful again. And interesting. And modern."

Frank O'Hara

Missromansdaltet

Ska vi inte göra såhär att vi bara läser Feberboken. Stina Aronson. Det är bara så... Jisses Amalia. Jag dör. Och presenterar.

"Flera veckor förspillde jag faktiskt på att söka utforska mig själv bara för att Hugo (Hugo är min älskare, eller rättare sagt han kunde vara det om han ville) skulle få veta allt om mig. Mitt ansikte, mina händer, mina utbrott, min andedräkt."

"Det är jolmigt, rena missromansdaltet. Jag vill tänka på snön som kom från himlen i morse i stället, eller på en alldeles vit oskriven sida. Eller på ett lakan, eller på en brudsäng… asch jag måste polera mina naglar och samla styrka till middagen hos major Honochhan i kväll."

"Nej hos mig finns ingen självständighet. Jag andas och älskar efter otaliga förebilder. Är avskriften. Idiotiskt det hela liksom all upprepning."

"Jag dör om mitt liv ska fortsätta att bestå av små halvtimmar."

"Jag kvävs. Jag måste bli fri. Jag tål inte de här nya remmarna. Jag hatar dem och deras illusioner. Jag har inte tro på lager till att utfodra en ny gud mer.

Två skäl varför jag måste undertrycka, trampa ner hela grodden: han älskar mig inte (men den saken kan vara annorlunda).

Det andra: jag vill inte bara bruka utan också inspirera mig själv. Det är att skratta, andas, leva, våga."

MRI//IRM

Sökord "äldre bildad herre"

- Men M... du kanske bara skulle ta och sätta ut en annons då... "sällskap önskas med äldre bildad man" eller något i den stilen, "kultiverad" kanske, "herre"?

Haha! Far min gav mig idag ett råd, omedveten om att det var ett referenscitat. "Kristina Lugn?... jaså det tänkte jag inte alls på, eller visste jag det?" Det var den finaste litterära referensen någonsin, av flera anledningar. Till en början, givetvis, för att den passade så bra. Det är ju det jag vill ha; en äldre bildad herre som ska åka till DOM TOM med mig. Sedan vidare, tycker jag mig tycka att händelsen säger något vackert om folkbildning. Jag gillar det och ser framför mig hur en massa kunskap och meningar flyter omkring i oss utan att vi vet det för att sedan omedvetet ploppa upp i den perfekta situationen inte så mycket för att medvetandegöra sig själv och andra om hur intelligent man är utan snarare som en aning om hur fantastiskt den mellanmänskliga kulturen kan vara. Som när farmor löser korsord. Plopp! Slutligen får händelsen mig att tänka på en period under mina tidiga tonår då jag precis upptäckt Internets sökfunktion. Jag satt och skrev in diverse märkliga meningar inom citationstecken och rös av förundran när det fanns träffar. Jag tyckte det låg något spektakulärt i det att flera människor kunde komma på samma lustigheter åtskilda i tidsmässigt och platsmässigt och sedan märka det hela genom denna nya fluga som kallades Google. Annars är det min åsikt att Internet och referenser kan vara rätt obehagliga. Inkonsekventa jag.

Esprit d'escalier

Jag har en esprit d'escalier, eller inte ens det för i över femton år har jag bott på nedre botten mittemot och har inte haft ett ord att säga till någon.

Jag sitter här och tittar och lyssnar på en spellista jag har fått från min älskade syster. Väntar på en bio jag ska se. Väntar på att få ork att sammanställa en massa data från ett perceptionsförsök på spädbarn. O o o läser Världens sista roman som jag precis köpt på ett bra antikvariat vid Karlaplan. Bra. Antikvariatet närmast det som tills snart figurerat som mitt hem är det otrevligaste som finns. Därifrån har jag två gånger blivit verbalt utputtad för att jag inte kom på något att säga eller fråga eller leta efter direkt när jag klev in genom dörren. Jag klev ut, fönärmad, och ute på gatan kom jag givetvis på saker att säga men nästa gång jag klev in hände samma sak igen. Utputtat kan han vara själv den snörpliga farbrorn! Han hade inte ens stumpor på sig där han satt i en fåtölj längst inne i hörnet. Känslan, jämförd med känslan av mina arbetskamrater i boklådan ute i Farsta, är som man brukar säga diametralt motsatt... Principiellt tycker jag att den första typen av boklådor är mer tilltalande än sådana platser jag jobbar på, givetvis. Anna Hallbergs artikel i DN 7:e januari var bäst i veckan. Värt! Jag tror inte på mitt jobb. Jag tror på litteratur, ja, men jag tror också på anständigheten i att ha strumpor på sig på jobbet. Jag vill med slå tillbaka, och till just antikvariatet nära mig kommer jag aldrig mer att gå för att stå där och känslomässigt känna mig som en förlorare. Jag sitter här hemma på nedre botten och på hela dagen ska jag inte behöva stå i någon trappa och tänka på saker jag inte sa. Jag behöver inte gå i någon trappa, nej gå runt i trapphuset gör jag bara när jag lyssnar efter konstiga ljud men idag är det söndag och varken familjecentralen eller företagarna eller psykoterapimottagningarna är öppna. Inga ljud som hörs, inga ord som inte uttalas. Inga trappavsatser. Framför allt inga trappavsatser. Jag kommer inte att få bo här länge till vet jag nu. Jag måste hitta en ny trappuppgång... och kanske hitta nya ord att uttala när jag ändå håller på.

Everything is everything

Jag läser om Allt och tycker om. Om! Läser om något, läser om. Tänker om, tänker alltid om. Tänk om... Tänk om! Tänk om det är så, tänk om det inte är så. Tänk om för det är inte så. Tänk om jag tycker om dig. Tänk om för jag tycker inte om.

Jag har fått tre julkort i brevluckan i år: ett från farmor, ett från mormor och morfar, och så ett från Martin Barden. Det var ungefär vad jag hade väntat mig.

Ey oh ey oh

Små katastrofer och stora

"Katastrofer behöver man inte oroa sig över, de kommer när de kommer"

THOMAS BERNHARD

Jag minns när jag var fjortonochnågonting och ung och vacker och satt på det småländska Stadsbibliotektets golv och lånade Bodil Malmsten-böcker. M hade av någon anledning hamnat längst ner på en hylla och av någon anledning hamnade jag där med. Det var bara att slå sig ner eller att stå böjd som en gammal dam. Jag satt där och läste och gjorde alla författare till mina egna fast de inte alls var bara mina. - - - - Sen flyttade jag till Paris och gjorde Paris till bara mitt. - - - - Nu sitter jag här vid Odenplan och tycker att idéen om Odenplan är bara min men det är inte sant. Älskade Odengatan, älskade parken, tvätteriet, älskade kön utanför lila Ma-Yom, Apotektet, Systembolaget, grannens katt, paketuthämtningen, Ica, älskade konditorier, älskade Bodil Malmsten. - - - - Man tror att något är sitt men det är inte sant man tror att man har någon speciell juxtaposition. Man tror att man är hej och du. Men det är inte sant. - - - - För ett tag sen över ett och två och tre glas vin sa min vän i alla fall att jag var den bland dem hon känner som är mest Bodil Malmsten. Det var roligt.

[SMÅ] Och så helt plötsligt, utan att jag hunnit oroa mig ett dugg så börjar de rada upp sig de små katastroferna. Jag missar saker. Jag missar Bodil Malmstens läsning av Proust på Forum. Jag missar en signering och ett författarsamtal men det är ingenting att göra och det är alldeles sant.

[STORA] Det är mycket som händer och det mesta går i ett rasande tempo. Man köper en bok till sin man. Man har en man som ofta nämns i diverse nobelprisspekulationer. Man har Tranströmer till man och man köper en bok och boken är en bok av Herta Müller och boken vill man ha inslagen som julklapp. Jag tar betalt. En kollega slår in. Jag har slagit in en annan bok. Boken ligger på disken i en påse. Kunden som ska ha påsen ska handla något mer. En annan kollega tar över. Jag ska hjälpa en tredje kund. Jag försvinner och kommer tillbaka och då har påsen försvunnit från bänken och min ena kollega vet inte vart och den andra kollegan vänder sig samtidigt om och säger att Herta är inslagen men då är allt redan över, ordningen försvunnen och alla som ska vara kvar är förvunna och allt som ska vara borta är kvar.

- Å NEJ! Tranströmer kommer få bilderboken KLAPPA DJUREN i julklapp!

Allt är redan över och det finns ingenting att göra och det är alldeles sant.

Välkommen sorgsenhet

Senaste koppförvärvet. Lovely, isn't it?