Sentida

Nutida: Först vill jag säga att Doris Lessings Den femte sanningen är smått fantastisk. Dåtida: Om ni inte köpte den på förrförra bokrean kan ni ångra er. Jag kunde personligen inte inhandla boken i och med att jag var i fel land men jag skickade min dåvarande älskade superklant att köpa den, och det borde ni med ha gjort. Sentida: Lite småblödigt infall att jag var lite intressantare förr. Det är givetvis inte sant. Nostalgiklägg är allt som oftast bara bekymmersamt, ju. Framtida: Finistère och Île-de-France väntar mig. Tillbaka till departementen. Som bäddat för nya katastrofer. Tiden är sen.

Jag har legat vaken hela natten.

Återkom med era ansikten i morgon

eller längre fram, efter krigen,

gärna i Paris!

Jag har legat vaken hela livet.

Vi kommer aldrig att lyckas,

lova mig det!

Giacomettiad av Werner Aspenström

Södebrödsdagar

Aloe Blacc – I Need A Dollar

Saker bara händer och jag 1) lyssnar på en annan persons musik i lägenheten och 2) fortsätter stenhårt på min sötebrödsdiet med tårtor, schackrutor och pannkakor. Inget himla surdegsbröd. Surt! Nej sött! Musik och mat är vad man vill läsa om, eller hur? Jag kan inte mycket om någotdera. Jag har aldrig förstått varför jag inte skriver om böcker eller bara skriver om något annat. Vad som borde hända är att jag 3) skriver. Jag kunde skriva lite om hjärnan, om psykologiska rön, skönlitteratur, Sofi Oksanen, Jayne Anne Philipps, Sara Stridsberg, Maja Lundgren, Janet Frame och Doris Lessing, ja, om sådant jag faktiskt kan och tycker om. Jag förstår inte varför det inte händer. I don't get a thing.

Snärjiga korta meddelanden

Jag känner mig som en fransk man i blå kostym tillbakalutad i ett önskvärt sällskap, en man som egentligen mest tänker på manater och mediciner.

Och annat.

Jag vill skicka long distance-sms till en satellittelefon ute på Atlanten. Jag har inte ens fått numret - "Nej. Vi kan inte med en massa onödig sms-förbindelse... det får bli om vi förliser, i så fall." - lik förbannat vill jag skriva.

Och skrev jag skulle jag ha skrivit:

Up on melancholy hill

There's a plastic tree

Are you here with me

Just looking out on the day

Of another dream

Well you can't get what you want

But you can get me

So let's set up and see

'Cause you are my medicine

When you're close to me

When you're close to me

So call in the submarine

'Round the world will go

Does anybody know

If we're looking out on the day

Of another dream

If you can't get what you want

Then you come with me

Up on melancholy hill

A manatee?

Just looking out on the day

When you're close to me

When you're close to me

When you're close to me

Gorillaz – On Melancholy Hill

Jag tänker på orden snärj, snärja, snärjig, på snärjd. Att vara insnärjd, snärjd i ett nät, jag tänker på att fastna i ett fiskenät eller på att vilja vara någons nät eller beroendeframkallade piller. Sådär nu blev det ju fantstiskt krystat och uppsnärjt i det blå. Precis som inlägg ska vara och tankar ofta blir.

Håkan Hellström – Uppsnärjd I Det Blå

Sockerdricka och motorolja

Ibland undrar man ju hur man framstår inför andra. För någon dag sedan stod jag i en klädaffär i Helsingborg och var allmänt intresserad av en jacka (alltså det är en herrjacka blev jag upplyst om jaha). Jag pratade antagligen lite för mycket om fel saker med expediten och kanske, hemska tanke, med en dialektal brytning åt stockholmshållet eller vad vet jag för hon sa sådär ledigt käckt naturligt: Jaha är du här med jobbet eller? Vänta. Va! Här med jobbet? Nog för att jag ibland känner mig lite seriös, eller än skygg än för på, men vad är det för intryck att ge, vuxet och vardagligt, en sådan person som hipp som happ är där med jobbet? Här med jobbet... Nej nej jag är på semester.

Ja jag har varit på semester i Skåne. Jag har druckit whisky i ett träinklätt sjuttiotalshem, cravings-ätit med en underbar gravid kvinna och suttit av tid på avlägsna busshållplatser. Jag har söndagsbilat runt på på landet för att besöka alla skånska hålor som någonsin betytt någonting för min vän. En nostaligitripp. Vi drack sockerdricka på en skolgård, svängde in på seconhander, stannade på fyra bensinmackar för bilbestyr, trampade runt i natur och före-detta-trädgårdar och jag fick gamla flickvänners familjehem utpekade för mig. Inte Svalöv, Svalöv är högstadie och ångest, inte ditåt. Allt kändes väldigt Klas Östergrenskt på något vis. Mycket sista cigaretter där, handelsträdgårdar, låtlistor, anekdoter man skulle kunna göra sig en liten förmögenhet på, sol och åkrar, döda rovfåglar, flackanden. Känns det inte som att livet ofta känns väldigt Klas Östergren?

Nio månader

Jag känner att mitt liv bäst snittas upp och förstås i niomånadersintervall. Niomånadersbitar eller niomånaderscykler. Efter nio månader måste något hända, då är det dags att flytta, göra om, bryta upp, göra slut, välja, gå vidare. Så har det alltid varit. Nio månader är två terminer som måste följas av ett sommarlov med nya vidder. Nio månader är ett förhållande som man börjar ifrågasätta. Nio månader är en flytt till, ett orienterande och ett rotande i en ny stad. Det är inte riktigt ett helt år (så länge håller man inte uppe intresset) men ändå längre än ett halvår (efter så kort tid är man inte beredd på nästa drag). Nio månader är nio månader av väntan. Nio månader är allt. Så lång tid har nu gått sedan jag flyttade ifrån mitt förra lilla bostadskyffe, och återigen är det dags. Med nio månader kan man ständigt tyckas vara lite i otakt men egentligen går man fullständigt efter den biologiska ordningen. Nio månader efter befruktningen smäller det, nio månader senare måste något hända! Jag skulle fan kunna ha ett barn nu! Nio månader och pang bang. Här kommer the big change in på estraden och ditt liv blir aldrig som det var. Uppbrott och upprymd, men allt som oftast är jag bara besviken. Inte den här gången heller. Allt som oftast är jag lika blödig som vanligt.

Gertrude Gertrude

Gertrude du har alltid varit så modern. Härifrån och in i evigheten. ^ ^

Bilden är från loureeditweed.blogspot.com

Overkligheten

Allt passerar och jag får en känsla av att benämnandet av det gör allting Overkligt eller möjligen Verkligt.

Samtidigt som verkliga saker händer tänker man att nu händer det och det kommer att ha hänt efter att det var så och innan det blev så, om det blir så, rent hypotetiskt, verkligen. Det handlar om skillnaden mellan temps vécu och temps raconté som Monsieur Vad hade sagt.

Idag i tunnelbanan såg jag en blond yngling med småfett smålångt hår, hy av det sämre slaget och fina ögon. Hade han fina ögon? Han måste ha haft fina ögon. Han läste Feberboken. Å! Jag brukar annars omotiverat sitta och luta mig fram för att få en skymt av framsidan av de böcker folk i tunnelbanan läser. Efter X antal deppiga dagar i bokhandeln har jag blivit riktigt duktig. Det kan räcka med en skymt av ett typsnitt i hörnet, en färgkombination anad på långt håll, en tjockleksbedömning, en kvalificerad gissning. Jag bara läser av, antar, och känner viss förtvivlan över hur många fula framsidor det finns. Efter några timmars stirrande på pocketutbudet blir jag inget annat än äcklad. Urk. Jag lutar mig alltså fram i tunnelbanan, läser av och hulkar diskret mot golvet. Nej. Inte idag. Idag blev jag glad. En liten man sitter där och läser och här sitter jag och känner en massa konstiga saker. Jag försökte vara normal. Sedan lade han ner boken i fickan och jag sträckte ut armen för att demonstrativt peka på fickan samtidigt som jag sa "Feberboken". Vi pratade lite förstrött. Han var typen som inte kan se folk i ögonen utan alltid tittar lite snett åt nåt håll och snurrar med orden. Han sa att han hade missat nåt evenemang på nåt antikvariat i förra veckan. Jag sa att jag var där och så sa jag några meningar om Ebba Witt-Brattström. Vi tittade knappt på varandra. Vi pratade inte så där lätt och ledigt som vissa andra pratar. Han var inte gammal den här mannen och jag tänkte en massa konstiga saker och sa "Jag ska gå av här" och sen gick jag av.

För några helger sedan, en eländig dag i bokhandeln (en baksmälledag), fick jag ett sms där där framgick att en vän till mig hade en lika eländig dag och nu undrade vad det var jag hade pratat om kvällen innan...vad det där om verkligheten var, vem det var som skrev vad om Verkligheten.

Hade jag pratat om Verkligheten? Jag minns inte. Men jag minns Feberboken.

Xh Xmin Xsek

Det återstår inte många dagar att bo här. Flytten är nödvändig så jag bockar av dag för dag. Tjugoen dagar kvar. Det är inte mycket att hänga i julgranen. Jag kommer aldrig att hitta något nytt. Självförtroendet är som ett julgransljus. Ånej! Men några tankar har jag. Hur ska det gå för alla patienter och klienter och agenter? Än har jag inte lyckats staka ut lösningen på vem som är vem. Febrilt har jag studerat och noterat men jag blir inte klok. Inte klok! Hur kommer sjukhusbilden i huset att förändras när jag drar? Vem mår bra, vem mår mindre bra, vem är normal, vem är inte normal? Tiden går.

”Jag tycker ibland att jag har tillbragt hela mitt liv på olika soffor, sängar, schäslonger med att ligga och stirra i taket och vänta. Jag har – i verkligheten – ett järntålamod som jag aldrig hade trott mig själv om. Vänta. Så tar vi om det hela igen. Försiktigt. Fel tonart. Vänta igen. Vänta Åren går. Åren går.”

Birgitta Trotzig

Nu-nostalgi

"Now I am quietly waiting for the catastrophe of my personality to seem beautiful again. And interesting. And modern."

Frank O'Hara