Livet ändå. En enda oreda. Jag tänker tillbaka på Caroline Donaths föreställning "På spaning efter den tid som flykt - Hur Proust räddade mig från själv- hjälpsböckerna och lärde mig att leva i dået" för den var så lysande rolig och smart och jag tyckte så mycket om den och kan inte alls förstå att den inte spelades mer än två kvällar men det gjorde den. Proustläsningen blir en händelse som rättfärdigar omtagningarna, ältandet, drömmeriet och upprepningarna, önskningarna, långdragna kärlekshistorier, svårigheten att släppa kanske någonting alls. Inte låta tanken slippa undan! Ingen minfullness och inget här och nu. Eller inget här och nu utan nyss, då, sen och senare. Livet är helt enkelt fullt av låsningar och smärta men däremellan kan man alltid förströ sig med kärleksförbindelser. Och som hon sa: O, Proust om du hade gått i KBT, då hade det inte blivit något alls! Tack och lov, säger hon. Ha ha! Och jag med, blivande psykolog med KBT-inriktning. Det går. Avståndet mellan de olika psykoterapeutiska skolorna är inte längre än att allt kan rymmas i en lång svindlande Proustmening. För inte tror jag på allvar att KBT gör några lysande historier Oskrivna, det är ju inte riktigt det det handlar om. Jag fortsätter långsamt min långdragna Proustläsning och jag befinner mig i en enda oreda mellan anknytingsteori, Socialsyrelserapporter, Aase Bergs Förnöjd fauna, Ann Heberleins nya twitter och allt annat.
2 kommentarer:
urdu mein falon ke naam
Learn English language
Skicka en kommentar