It's in the trees!

Komma rusande

”Jag skall vara beredd att skapa skapelsen levande, jag skall inte hemfalla åt den organiska rörelsen, jag skall ordna sakerna och ge dem platser, jag skall komma rusande.” Så här börjar reglerna formuleras i Sara Mannheimers bok Reglerna, utkommen 2008. Den kan sägas handla om en ung kvinna som med hjälp av olika regler hanterar och försöker kontrollera sitt vara. Det kaotiska tillvaron av tillbud, män, tankar, viljor tvång och barn ska genom de tvångsmässiga reglerna... kanske regleras. Hon uppehåller sig vid ätandet. Texten minns jag som: Äppelbitar. Klyftor, ordnade i ett ceremoniellt mönster. Allting minutiöst, tvångsmässigheten som ett sätt att vara fri, som man vill vara. För samtidigt finns längtan och strävan efter verkligheten, själva Kreativiteten i det ohämmade flödet, framförallt det autentiskt nära och optimala mötet. Det börjar bli längesedan jag läste boken nu men det där uttrycket "komma rusande" à la Reglerna har stannat kvar. Hon vill och hon tänker att så ska det vara kärlek det ska vara så man kommer rusande mot varandra. Vill komma rusande! Nära, samtidigt. Liksom sträcka sig och springa mot allt eller hoppas. Jag minns att jag satt på en uteservering på ett fik på gågatan på Väster hemma när jag läste det, jag vill komma rusande, och jag tänker fortfarande. Kan det

vara så? Jag vill det. Hon kommer rusande några steg men det är något som hindrar henne. Jag minns boken mest som poesi. Allting stannar kvar och åren och på Stadsteatern går nu en dansteater; KOMMA RUSANDE. Jag ska se den imorgon. I år kom hennes andrabok, Handlingen. <3 <3 <3

Den halvfärdiga himlen

Och jag tänker på alla gränser och alla nästan, allt som blev och inte blev, alla Antingen-eller och varken varken eller eller. Framför allt kom jag och tänka på alla slut. Jag läste bloggen Glitterfittorna och fann ett Sara Lidman-utdrag.

De gjorde inte annat än slut. I timmar satt de och talade om att det alltså inte kunde bliva dem. Men eftersom de satt hand i hand. Eftersom deras röster var som smekningar. Eftersom timmar och tid inte gällde.

Framför allt gällde inga ord.

Varken uttalade eller de underförstådda

ja får man aldrig vara med om något bättre än sitta och göra slut med en sådan människa. Så får det räcka - som om man ändå varit halvvägs opp i himmeln.

Sara Lidman, Lifsens rot

Så det kan vara. Den som känner mig väl vet att där har jag suttit; i Bankeryd, i Köpenhamn, i Berlin, i Jönköping, i Belleville, i nionde arrondissemanget, i Lund och i Stockholm. Det är då alldeles otroligt. Så komprimerat. Timmarna har gått. Och vad det har tagit slut! Om jag kom som halvvägs opp i himlen vet jag inte. Däremot var jag på Den halvfärdiga himlen idag. Föreställningen är helt uppbyggd av Tomas Tranströmers poesi och texter och verkligen atmosfärisk. Fyra karaktärer och den speciella känslan att höra raderna sådär rakt ut i ett sammanhang. Naturen, minnena, sorgligheten, samhället, vanligheten, människorna. Jag vill höra och läsa om och om igen. Och vi står där på gränsen i det ivriga ljuset. "Var människa en halvöppen dörr som leder till ett rum för alla."

GERTRUDE

"mina nerver var i uppor, och Gertrude Stein säger att det stod skrivet i ansiktet att när han väl betraktat en äng såg han den sedan alltid som äng, men så hade han mött dem han älskade och när han då betraktade en äng skulle det på ängen ha funnits fåglar och fjärilar som inte funnits därtidigare, det är alltså detta som är kärlek." så börjar Friederike Mayröcker Och jag ruskade en älskling och hur skulle jag kunna motstå detta 2010, det kunde jag inte och jag tar allting till mig. Det är nerver och det är Gertrude Stein och jag tycker mig ständigt se detta omkring mig. Sen får ju visserligen väldigt många sakermig att tänka på Gertrude och nerver så det är väl som det är. Det är så minnet fungerar osv.

Men NU är det mycket Gertrude Stein för alla borde verklig

en gå och se Gunilla Röör spela henne på Stadsteatern. Lysande bra. Det är en monolog som utspelar sig på 27, Rue de Fleurus under tiden

som Alice sover och Gertrude ska packa ihop deras saker. Medryckande och genialiskt, en sådan rusande rolig pjäs. Det är underligt. Sedan kan alla gå och se Woody Allens Midnatt i Paris där hela modernismen passerar reyv och Gertrude är med men det är också andra påfrestande karaktärer och en allmänt icke-tilltalande takt. Bättre är att åka till Paris! Det gjorde jag men någon vecka för tidigt och jag gick i metrogången utmed de vita kakelplattorna och kunde bara se att plancherna för utsällningen på Grand Palais och inte s

e själva "L'aventure des Stein". Där kan alla hur som helst NU se Steins konstsamling av Matisse, Cézanne, Picasso osv. Och annars tänker jag att det är då alldeles otroligt vad mycket bra det finns att läsa och göra. Jag måste återkomma.