Den halvfärdiga himlen

Och jag tänker på alla gränser och alla nästan, allt som blev och inte blev, alla Antingen-eller och varken varken eller eller. Framför allt kom jag och tänka på alla slut. Jag läste bloggen Glitterfittorna och fann ett Sara Lidman-utdrag.

De gjorde inte annat än slut. I timmar satt de och talade om att det alltså inte kunde bliva dem. Men eftersom de satt hand i hand. Eftersom deras röster var som smekningar. Eftersom timmar och tid inte gällde.

Framför allt gällde inga ord.

Varken uttalade eller de underförstådda

ja får man aldrig vara med om något bättre än sitta och göra slut med en sådan människa. Så får det räcka - som om man ändå varit halvvägs opp i himmeln.

Sara Lidman, Lifsens rot

Så det kan vara. Den som känner mig väl vet att där har jag suttit; i Bankeryd, i Köpenhamn, i Berlin, i Jönköping, i Belleville, i nionde arrondissemanget, i Lund och i Stockholm. Det är då alldeles otroligt. Så komprimerat. Timmarna har gått. Och vad det har tagit slut! Om jag kom som halvvägs opp i himlen vet jag inte. Däremot var jag på Den halvfärdiga himlen idag. Föreställningen är helt uppbyggd av Tomas Tranströmers poesi och texter och verkligen atmosfärisk. Fyra karaktärer och den speciella känslan att höra raderna sådär rakt ut i ett sammanhang. Naturen, minnena, sorgligheten, samhället, vanligheten, människorna. Jag vill höra och läsa om och om igen. Och vi står där på gränsen i det ivriga ljuset. "Var människa en halvöppen dörr som leder till ett rum för alla."