Farmor och Alfhild

På femtiotalet gick min farmor på seminariet i Falun för att utbilda sig till småskolelärarinna. De unga kvinnorna delade rum två och två och min farmor bodde tillsammans med Alfhild. Farmor berättar för mig om Alfhild. De kom då inte alls överens. Var eviga dag satt Alfhild inne på rummet och målade akvarell efter akvarell i nedstämda färger med solnedgång efter solnedgång. "Ännu en sol går ner i mitt liv" sa hon med dramatiskt släpande ton berättar farmor. Dag efter dag. Natt efter natt. Hon läste dikter av Stig Dagerman och fortsatte att måla sina solnedgångar utan att deltaga vid en endaste aktivitet. Stämningen mellan de båda rumskamraterna var inte uppskattad av någon. Alfhild, vilken kontrast mot min livliga, positiva, entusiastiska farmor. "Och vet du vad" säger farmor "det är väl märkligt, men tror du inte att i mitt liv då har då solen gått upp varenda dag!" De bodde tillsammans i ett år. Å farmor! Å Alfhild, dysterkvist-Alfhild, jag tänker på dig och jag undrar vad som blev av dig och dina solnedgångar.

Feberfortsättningen I

"Oro. Hemlig oro för att jag inte fattar ett beslut, inte griper in, inte beter mig avgörande. Griper in: men på vilken punkt? Man ger mig alltid dunklar ofullständiga direktiv. Ska jag avstå från Hugo, fördriva honom ur mitt medvetande, är det det? Javisst, jag minns nu att han älskar en annan…"

"Jag dör om mitt liv ska fortsätta att bestå av små halvtimmar. Jag kvävs. Jag måste bli fri. Jag tål inte de här nya remmarna. Jag hatar dem och deras illusioner. Jag har inte tro på lager till att utfodra en ny gud mer.

Två skäl varför jag måste undertrycka, trampa ner hela grodden: han älskar mig inte (men den saken kan vara annorlunda).

Det andra: jag vill inte bara bruka utan också inspirera mig själv. Det är att skratta, andas, leva, våga."

"Kan inte underkasta mig detta beroende. Vad ska jag ta mig till – dricka, röka? En man skulle aldrig älska så här, med själva sitt väsens jordmån. Hos honom har kärleken rötter som kan ryckas opp med ett ryck och en ed.

Jag har varit efterhängsen. Det kallas så. Hugo kallar det väl så. Kanske heter det fräck på hans språk. Bra, fräck är åtminstone ett ord med målkraft."

"Det finns ingenting svårare än att avlyssna sitt själv, stört av en fördömd massa prassel och vällustljud som det är. Men till sist finns ingen hållpunkt utom genom detta. Där borta är tystnaden oerhörd, pressande blod ur huden som förtunnad luft. Där är ensamhet utan tid och liv och gud men ändå med ett aldrig benämt stöd."

"Någon har fått nys om min fåniga sentimentalitet. Jag ska ta livet av honom (sentimentaliteten). Min kännedom om biologin är tillräcklig för att säga ifrån vad mitt kasus är: sexuell ångest. Jag håller på att göra mig löjlig och jag håller på att få publik också. Så sant att jag lever och har ljus i huvut ska jag bryta med H."

Sina Aronson, Feberboken

Text!

Martina Lowden skriver om rädslan, erfarenheter, diagnoser, skönlitteratur, hjärnor & hjärtan. Viktigt och bra:

http://www.dn.se/kultur-noje/mitt-skrackslagna-hjarta-vill-tala-om-radslan

Utsikt

"It's in the trees!
It's coming!"
When I was a child:
Running in the night,
Afraid of what might be
Hiding in the dark,
Hiding in the street,
And of what was following me...
The hounds of love are hunting me
I've always been a coward,
And I don't know what's good for me.

...

Luften är varmare nu men det är ett ständigt dis över allting och jag tänker att allting allting blir lite genomskinligt när löven faller av så där. Allting blir lite tydligare. Som att något dyker upp. Det kan göra ont och jag har alltid varit en fegis och ibland tror jag att jag inte vet vad jag vill. Jag tänker på att tappa kontrollen och att inte vara så rädd (cykla utan att hålla i styret, hoppa från klippor och annat jag inte gjort. Men jag minns när jag var liten och blundade och snurrade runt med armarna ut så där hur fort som helst så att allt svindlade. Det var en härlig känsla och det var i en stor entré i kyrkan med marmorgolv men så gick något ur balans och jag körde huvudet i en spegel så att den sprack. Att spegeln sprack. Det verkar ändå märkligt att kunna spräcka en spegel med huvudet?). Grubbel och jag och kapitlet Stina. Stina Aronsson skriver i Feberboken:

"Flera veckor förspillde jag faktiskt på att söka utforska mig själv bara för att Hugo (Hugo är min älskare, eller rättare sagt han kunde vara det om han ville) skulle få veta allt om mig. Mitt ansikte, mina händer, mina utbrott, min andedräkt. Den där tiden hoppades jag ännu att det skulle intressera honom. Jag har roat mig med att själv ligga i sängen om själv betrakta mitt ansikte i en spegel: alltid får jag samma lust att stanna och överskåda det, att dröja vid det som en turist framför en utsikt."

Eller som Alice B Tolkas som säger ja gärna jag tycker om utsikt men jag sitter helst med ryggen till.

"Blåsten har fortfarit i sju nätter. Den pinar ihjäl mig, sliter mig i trasor, så att jag ska få tusen gånger flera ytor och angreppspunkter. Jag kan inte drömma eller tänka likgiltigt eller tyglat på en enda sak såna här nätter och jag får ond vilja. I natt har jag grubblat flera timmar på kapitlet Hugo. Med "grubbla" menas här att ömsom upphetta och avkyla tankarna, vilket alltså överensstämmer med den primitiva metoden att spränga sten."

"Det är jolmigt, rena missromansdaltet. Jag vill tänka på snön som kom från himlen i morse i stället, eller på en alldeles vit sida. Eller på ett lakan, eller på en brudsäng... asch jag måste polera mina naglar och samla styrka till middagen hos major Honochhan i kväll."

It's in the trees!

Komma rusande

”Jag skall vara beredd att skapa skapelsen levande, jag skall inte hemfalla åt den organiska rörelsen, jag skall ordna sakerna och ge dem platser, jag skall komma rusande.” Så här börjar reglerna formuleras i Sara Mannheimers bok Reglerna, utkommen 2008. Den kan sägas handla om en ung kvinna som med hjälp av olika regler hanterar och försöker kontrollera sitt vara. Det kaotiska tillvaron av tillbud, män, tankar, viljor tvång och barn ska genom de tvångsmässiga reglerna... kanske regleras. Hon uppehåller sig vid ätandet. Texten minns jag som: Äppelbitar. Klyftor, ordnade i ett ceremoniellt mönster. Allting minutiöst, tvångsmässigheten som ett sätt att vara fri, som man vill vara. För samtidigt finns längtan och strävan efter verkligheten, själva Kreativiteten i det ohämmade flödet, framförallt det autentiskt nära och optimala mötet. Det börjar bli längesedan jag läste boken nu men det där uttrycket "komma rusande" à la Reglerna har stannat kvar. Hon vill och hon tänker att så ska det vara kärlek det ska vara så man kommer rusande mot varandra. Vill komma rusande! Nära, samtidigt. Liksom sträcka sig och springa mot allt eller hoppas. Jag minns att jag satt på en uteservering på ett fik på gågatan på Väster hemma när jag läste det, jag vill komma rusande, och jag tänker fortfarande. Kan det

vara så? Jag vill det. Hon kommer rusande några steg men det är något som hindrar henne. Jag minns boken mest som poesi. Allting stannar kvar och åren och på Stadsteatern går nu en dansteater; KOMMA RUSANDE. Jag ska se den imorgon. I år kom hennes andrabok, Handlingen. <3 <3 <3

Den halvfärdiga himlen

Och jag tänker på alla gränser och alla nästan, allt som blev och inte blev, alla Antingen-eller och varken varken eller eller. Framför allt kom jag och tänka på alla slut. Jag läste bloggen Glitterfittorna och fann ett Sara Lidman-utdrag.

De gjorde inte annat än slut. I timmar satt de och talade om att det alltså inte kunde bliva dem. Men eftersom de satt hand i hand. Eftersom deras röster var som smekningar. Eftersom timmar och tid inte gällde.

Framför allt gällde inga ord.

Varken uttalade eller de underförstådda

ja får man aldrig vara med om något bättre än sitta och göra slut med en sådan människa. Så får det räcka - som om man ändå varit halvvägs opp i himmeln.

Sara Lidman, Lifsens rot

Så det kan vara. Den som känner mig väl vet att där har jag suttit; i Bankeryd, i Köpenhamn, i Berlin, i Jönköping, i Belleville, i nionde arrondissemanget, i Lund och i Stockholm. Det är då alldeles otroligt. Så komprimerat. Timmarna har gått. Och vad det har tagit slut! Om jag kom som halvvägs opp i himlen vet jag inte. Däremot var jag på Den halvfärdiga himlen idag. Föreställningen är helt uppbyggd av Tomas Tranströmers poesi och texter och verkligen atmosfärisk. Fyra karaktärer och den speciella känslan att höra raderna sådär rakt ut i ett sammanhang. Naturen, minnena, sorgligheten, samhället, vanligheten, människorna. Jag vill höra och läsa om och om igen. Och vi står där på gränsen i det ivriga ljuset. "Var människa en halvöppen dörr som leder till ett rum för alla."

GERTRUDE

"mina nerver var i uppor, och Gertrude Stein säger att det stod skrivet i ansiktet att när han väl betraktat en äng såg han den sedan alltid som äng, men så hade han mött dem han älskade och när han då betraktade en äng skulle det på ängen ha funnits fåglar och fjärilar som inte funnits därtidigare, det är alltså detta som är kärlek." så börjar Friederike Mayröcker Och jag ruskade en älskling och hur skulle jag kunna motstå detta 2010, det kunde jag inte och jag tar allting till mig. Det är nerver och det är Gertrude Stein och jag tycker mig ständigt se detta omkring mig. Sen får ju visserligen väldigt många sakermig att tänka på Gertrude och nerver så det är väl som det är. Det är så minnet fungerar osv.

Men NU är det mycket Gertrude Stein för alla borde verklig

en gå och se Gunilla Röör spela henne på Stadsteatern. Lysande bra. Det är en monolog som utspelar sig på 27, Rue de Fleurus under tiden

som Alice sover och Gertrude ska packa ihop deras saker. Medryckande och genialiskt, en sådan rusande rolig pjäs. Det är underligt. Sedan kan alla gå och se Woody Allens Midnatt i Paris där hela modernismen passerar reyv och Gertrude är med men det är också andra påfrestande karaktärer och en allmänt icke-tilltalande takt. Bättre är att åka till Paris! Det gjorde jag men någon vecka för tidigt och jag gick i metrogången utmed de vita kakelplattorna och kunde bara se att plancherna för utsällningen på Grand Palais och inte s

e själva "L'aventure des Stein". Där kan alla hur som helst NU se Steins konstsamling av Matisse, Cézanne, Picasso osv. Och annars tänker jag att det är då alldeles otroligt vad mycket bra det finns att läsa och göra. Jag måste återkomma.

Sommaren utan män

Siri Hustvedts senaste bok. Skarp och intelligent, svävande och utredande, vacker och välskriven, liten och rak, och för mig kändes den lite sådär helt rätt. Berättaren Mia meddelas av Boris om en Paus i derastrettioåriga äktenskap. Pausen är en tjugoårig fransyska. Mia i sin tur beger sig sommaren efter att hon fått en reaktiv psykos till landet, för att komma bort, umgås med sin mamma och leda en poesikurs för sju trettonåriga tjejer. I alla turer följer vi Mia i en säker takt med utflykter till neurovetenskapen hennes man ägnat sitt liv åt, litteraturen som hennes minne upptas av, till gamla sanningar om manligt/kvinnligt, till grannparet i huset mittemot och gamla Abigail med sina broderier med Hemliga Förnöjelser - och hela tiden finns Vi, Kära Läsare, någonstans mitt i texten. En gång i Mias trädgård leker liten flicka med ett dockhus och en giraff och hon säger "synd att jag är verklig så att jag inte kan gå in i mitt lilla hus och bo där."