Ibland undrar man ju hur man framstår inför andra. För någon dag sedan stod jag i en klädaffär i Helsingborg och var allmänt intresserad av en jacka (alltså det är en herrjacka blev jag upplyst om jaha). Jag pratade antagligen lite för mycket om fel saker med expediten och kanske, hemska tanke, med en dialektal brytning åt stockholmshållet eller vad vet jag för hon sa sådär ledigt käckt naturligt: Jaha är du här med jobbet eller? Vänta. Va! Här med jobbet? Nog för att jag ibland känner mig lite seriös, eller än skygg än för på, men vad är det för intryck att ge, vuxet och vardagligt, en sådan person som hipp som happ är där med jobbet? Här med jobbet... Nej nej jag är på semester.
Ja jag har varit på semester i Skåne. Jag har druckit whisky i ett träinklätt sjuttiotalshem, cravings-ätit med en underbar gravid kvinna och suttit av tid på avlägsna busshållplatser. Jag har söndagsbilat runt på på landet för att besöka alla skånska hålor som någonsin betytt någonting för min vän. En nostaligitripp. Vi drack sockerdricka på en skolgård, svängde in på seconhander, stannade på fyra bensinmackar för bilbestyr, trampade runt i natur och före-detta-trädgårdar och jag fick gamla flickvänners familjehem utpekade för mig. Inte Svalöv, Svalöv är högstadie och ångest, inte ditåt. Allt kändes väldigt Klas Östergrenskt på något vis. Mycket sista cigaretter där, handelsträdgårdar, låtlistor, anekdoter man skulle kunna göra sig en liten förmögenhet på, sol och åkrar, döda rovfåglar, flackanden. Känns det inte som att livet ofta känns väldigt Klas Östergren?
1 kommentar:
livet är klas östergrenskt per definition.
Skicka en kommentar