Jag är så jävla normal

Normaliteten måste utvidgas, det vet varenda klok skribent som skriver i DN:s Arma Själar-serie och det vet jag, det där jävla jaget nu igen. Idag är jag sjuk och igår och förrgår och i förrförrgår var jag sjuk. En liten flunsa lika behändig som en flaska desinfektionerande att ha i handväskan. Inget att gå i taket för. Eller, varför inte? Är det inte lite gött att isolera sig, övernoja, inte tala med en levande själ förutom kvinnan på Vårdguidens-direktlinje och så givetvis Edward Cullen i mina drömmar. Naw! Bara få vara lika normal som vem som helst i det här lilla landet. Bry sig om två saker: svinis och Bella. Det är inte normalt. Jag är normal. Jag tvingas gå till Biblioteket för att återlämna en försenad bok, till Seven eleven för att köpa frimärken och till Ica för att överleva. Hela tiden tänker jag gå rakt, inte andas onödigt skrovligt, inte hosta på någon, var normal, inte låta någon hinna se mina trötta ögon, var normal, var normal. Sedan kan man dricka te, sova, vara allmänt förkyld, råka slå sönder en glaskaraff så det plötsligt bara blir ett askfat kvar, läsa om man orkar, tillfriskna. Nina Hemmingsson är i alla fall bäst.

Feber

Man har inte mycket energi. Man tänker på dagar då man hade det. Man minns dagar som fredagen den 13:e juni 2008, dagar då man hade allt, trodde allt, inte skulle ge sig förrän man gått en romantiskt promenad längs Vättern på väg hem, då man inte oroade sig för något och dansade till vad som helst. Det här var dagen då ett drygt tjog ynglingar, helt godtyckligt sammansatta i en sådan lös enhet som 'klass', skulle enas om låtar och slogans att styra upp dagen kring, eller rent konkret att göra ett opretentiöst framträdande till samt måla upp på lakan. Det blev det en tysk elekro-någonting framförd av röda rådjur (det var nog bara min mamma som hann uppfatta att det i själva verket var en cover på Edith Piaf) samt den här videon... och på laknen skrevs det Liverpool-ramsor som 'YNWA', TV-serie-lines som 'Are you lost?', samt mitt bidrag: 'That's what you are. That's what you all are. All of you young people who served in the war. You are a lost generation!' Det här utspelar sig för övrigt i staden och på skolan där man säger "Hur sköen kan du sitta jämte han som har tatt din [sub.]?" något som Bernur, av Malte Persson rätteligen kallad "enmanskultursidan", uppmärksammat.

Det här är en ny version

////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////

Har intagit: Norrtullsligan, Den unge Werther.., Kamalas bok, En levande själ

Intar: Den sista cigarretten, Ett år, kursböcker

Ska inta: donno

Själens fysiologi, det enda rationella

Ingenting slår som besvikelse, ingenting träffar som känslan av att vara utmärglad. Det handlar om en känsla som väcker en mitt på dagen, ett uppvaknade på grund av typ äckel. Man har haft den återkommande mardrömmen, man vaknar, känner sig tom och inser att kroppen närmast skruvat på feberhettan för att kompensera de ljumna elementen. Mardrömmen är bekant: att äta kött… till och med att äta bacon i detta fall!, och då prefrontal cortex endast varit aktivt några sekunder kan man inte låta bli att dra parallellerna mellan drömmen och A H1N1, mellan klassisk hypokondri och dagens yttringar. Nöff överallt nöff. Drömmar. Dessutom, jag vill ju inte äta kött, vill jag? Man fortsätter må smått kasst, tror inte på något, håller på att spy inne på Ica, får mindervärdeskomplex av allt bra som görs, är olyckligt kär, får nostalgi, antagligen.

Att tillskrivas diagnosen ”Felslagna Förhoppningar” känns som det enda rationella – likväl det enda felaktiga… O ja. Feldiagnosstiken och kampen mot den kan få människor att lämna älskare, ovilliga förlovningar, hus och bagage på Ibiza för att uppsöka en psykiatrisk klinik i London och då få stryka ett streck över schizofreni-diagnosen. (Bland de mest raffinerade eller i alla fall ordinära sätten att bryta upp?) Janet Frame vet, fråga Janet, oh Janet!

Det enda som hjälper är att läsa om neurobiologi och fysiologi i allmänhet. Kasta sig in i något, krassa fakta, tillsvidare sanna. Bara läsa lite, äta massor av ungsbakade grönsaker med bröd, ha det gott. - - - - Drömmar är desynkroniserad drömsömn då kolinerga neuron med långa axon löper amok mellan minnesbilder och kognitiva system. Själens fysiologi känns som det enda rationella. Wow säger jag.

Je trouve cette France-là monstrueuse

Ja, departementet Î och alla andra departement är sannolikt på många sätt fyllda av monstruositet. Trots allt vill jag ibland tillbaka. Som idag.

För övrigt tycker "jaget" på den här bloggen att det är underhållande när andra "jag" studerar verkliga människor/grannar/bilister utanför texten i deras så kallade vardag. Speciellt när det blir som det här blev!

Muren

Plötslig förvåning. Fasadprojektet verkar vara över, väggarna klara, ja, renoveringen är över. Puts väck! Kras och ras. Inga byggnadsställningar kvar. Nej, det verkar som att den östra delen av innergården kommer att bli mer som den västra är, inget mer bankande och bultande. Eller, inte riktigt, för renoveringen av Familjecentralen verkar inte avslutat och dessa eviga oljud från grannen ovanför får mig att tro att det pågår ett renoveringsprojekt där med, eller i alla fall ett ständigt ommöblerande. Det här avhjälps givetvis av mig... se, voilà! ett strategiskt motbankande, oh, oh! dessa murar gjorda att rivas. Sedan har vi det odefinierbara ljudet som måste komma någon ytterligare våning upp, det obehagliga bullrandet som närmast kan liknas vid en helikopterlandning, MYCKET MÄRKLIGT. Det här är ett hus i ständig förvandling. Även jag och P har idag så att säga visat vår existens för grannarna. Vi borrade fyra hål i den massiva väggmuren som visserligen inte föll men vars armeringsjärn säkert fick sig sina stötar. Hoppas det lät högt! Hoppas grannen hörde! VAFALLS? Nu har jag i alla fall en förtjusande stringhylla på plats. Mer plats för fina böcker och fina saker.

Norrtull//Pigalle

Utläst: En ängel vid mitt bord - Janet Frame, Mordets praktik - Kerstin Ekman

Läser: Norrtullsligan - Elin Wägner, referensbiblioteket

Å så sedan: Kvinnlighet & erotik, Ett år, Sjukdomen, Undersökningen

Egentligen vill jag bara läsa på franska. Det blev nya temadagar på väggen.

Nya böcker på exposition, voilà, vita böcker med röda detaljer.

Ett stänk av frenchie fresch, och så den underbara röda lilla hjärnan på

PC Jersilds förstaupplaga av En levande själ. Mer sådant!

Jag saknar vita bokomslag och ett språk jag inte riktigt behärskar.

Lite grand saknar jag mitt grann-Bibliothèque Chaptal som knappt hade

några böcker som inte redan var utlånade, så, egentligen är det väl den

klena trösten, vetskapen att någonstans i ett franskt hem i nionde

arrondissemanget inklämt mellan Opéra och Pigalle måste de vara,

böckerna, som jag saknar.

MM

____________________________Regarde-moi ça! _________________________________________________

Största delen av tiden fördrivs nere i spädbarnslabbet. Lika delar forskningsrus, akustiska kontexteffekter, pärmar, testomgångar, tralala... stimuli och exel-filer hit och dit med välkomnande och dörröppnande åt försökspersoner med tillhörande barnvagnar. Sedan lite fika med kaffe och dammsugare. Jag läser lite böcker, förstrött. Annars blir det mest ett trivialt tänkande på A B C. Först A - det gick åt helskotta; sen B - inget napp men åt pipsvängen det med; nu är det C som gäller. Jag omtänker. (Om jag gillar framförställda verbpartiklar? O ja, Mathilde aime ça.)