Sommaren utan män

Siri Hustvedts senaste bok. Skarp och intelligent, svävande och utredande, vacker och välskriven, liten och rak, och för mig kändes den lite sådär helt rätt. Berättaren Mia meddelas av Boris om en Paus i derastrettioåriga äktenskap. Pausen är en tjugoårig fransyska. Mia i sin tur beger sig sommaren efter att hon fått en reaktiv psykos till landet, för att komma bort, umgås med sin mamma och leda en poesikurs för sju trettonåriga tjejer. I alla turer följer vi Mia i en säker takt med utflykter till neurovetenskapen hennes man ägnat sitt liv åt, litteraturen som hennes minne upptas av, till gamla sanningar om manligt/kvinnligt, till grannparet i huset mittemot och gamla Abigail med sina broderier med Hemliga Förnöjelser - och hela tiden finns Vi, Kära Läsare, någonstans mitt i texten. En gång i Mias trädgård leker liten flicka med ett dockhus och en giraff och hon säger "synd att jag är verklig så att jag inte kan gå in i mitt lilla hus och bo där."

Knappt är den njuten förrn den blir till gråt

Knappt är den njuten förrn den blir till gråt

I jakten galen, uppnådd likaså;

i hopp att ägas, liksom ägd, extrem;

som uppnådd ljuvlig, smärtsam däruppå;

ett glädjeämne innan, sen problem.

Ja världen vet, men löser ej en knut:

att sky en himmel med helvetiskt slut.

Shakespeare, Sonett nr 129

Stämmer inte alls, stämmer till viss del, stämmer ganska bra, stämmer precis

När det kommer till att mäta, räkna, skatta och göra andra beräkningar finns det alltid något problematiskt underliggande. Jag sitter med en ganska tråkig bok som heter Psychometrics framför mig och försöker lista ut vad detta något är. Lista upp och lista ner. Hur kan vi konstruera psykologiska tester som har evidens och teorier till stöd för de tolkningar som testet gör i enlighet med vad testet hade till avsikt att mäta? Allt bygger på antaganden. Antaganden om att det finns bakomliggande mekanismer med motsvarande indikatorer? I vilken rutan ska man kryssa? Ibland? Två tre gånger i veckan? Vad är normalt? Sen kommer statistiken! Här sitter jag och delar slumpen, plus eventuell systematik, med slumpen. Brillianta Helena Granström skriver i Osäkerhetsrelationen: "Och inte ens det mätbara är riktigt märbart. Man undrar var. Man mäter. Någon svarar: Här!" Och vidare om den där vaga magkänslan man kan ha av vad i mätprocerduren som riskerar att få denna att hamna allt för långt bort från den så kallade verkligheten. "Man vill se sig obunden och skarpögd. Man vill se värden utanför sig själv - säg den som förmår kartlägga sitt eget tarmsystem! Man vill tolka det som observeras som avgränsat och oberoende. Försummandet är en trollerikonst: man försummar mätapparaturen, störningen, observatören. Man noterar svaret me försummar ställandet av frågan. Det är sin egen mages mörker man försummar. Man tror att man kan separera sig från tillvaron. Att man genom att betrakta omgivningen får kunskap om hur den beter sig när man tittar bort. Man kan ha fel."

En mycket läsvärt inlägg i sammanhanget har titeln Försäkringskassan och allmänmedicien står allt längre från varandra, som jag personligen läser i väntan på just ett försäkringskassebeslut.

http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=16940

Sturm und Drang

Jag saknar stormen. Katia vart tog du vägen? Du bara passerade förbi. Jag vill ha lite väder, att det ska blåsa och regna storma rusa lite. Det finns något befriande i stormen. Om inte annat något fint klichéartat. Fram och tillbaka och ofta är det underbart tänker jag, att det regnar och stormar utanför, och lägger mig tillreda i sängen och bläddrar i böckerna som är många och lyssnar till bullret och tittar spänt när det blixtrar utanför vill jag på min höjd gå ut på balkongen. Jag läste Majgull Axelssons Moderspassion för ett tag sedan och den hade stormen som bakgrund till berättandet. Ett antal omaka människor befinner sig av olika anledningar på Sallys vägkrog någonstans utanför Arvika. Tystlåtne Tyrone, bittra Anette, ägaren Minna, den frånvarande dottern, osv. Främst en berättelse om mödrar, känslan av skuld och skam på tvärs i generationerna, om olika uppfattningar, om att tiga, inte säga ifrån och att försonas. Stormen som nästan tar död på en men inte riktigt. Bara svindel. Som i Tove Janssons lilla novell Filifjonkan som trodde på katastrofer. "Det var för vackert väder, det var onaturligt. Nånting måste hända. Hon visste det. Nånstans bakom horisonten samlade sig något mörkt och förfärligt - det arbetade sig upp, det kom - fortare och fortare." Aning, aning. "Men det är inte så lätt att trösta en filifjonka som har gripits av panik och inte vet varför." Gafsan förstår inte alls. Om ett litet tag kom stormen och virvlade iväg med hela huset och sedan en tromb. Katastrofen hade kommit. Den var verkligen där i takt med vad hon visste inom sig och då ville hon skydda en liten poslinskatt från det farliga och efteråt var det mesta borta och då även rädslan inräknad och friheten kvar. "Katastrofer behöver man inte oroa sig över. De kommer när de kommer. Stora som små." som Thomas Bernhard nog skrev.

Tal och regn och annat

Meddelandelusten blev plötsligt stor och de små ögonblicken av potentiell låt oss kalla det bloggtext finns ju överallt. På 7-eleven. För att nämna något. Jag var på en bar och det hela förlöpte som det ska förutom att jag kanske kom dit väl tidigt och kanske gick därifrån väl tidigt då jag kom på att jag inte hade någon frukost. Jag hörde tal och regn mot huden. Frukost är viktigt för mig och jag köpte lite fil på 7-eleven alltså Katarina Frostenson har skrivit en dikt om att stentrianhandla lite på 7-eleven och jag finner det hela väldigt roande. Några minuter senare sitter jag på tunnelbanan på väg hem och läser just henne (jag finner det ganska roande). Inne på 7-eleven fick jag inte syn på så många tankeväckande ord direkt men när jag är på väg ut ropar killen till vill du ha kvittot och jag svarar nej tack jag behöver inte det, och jag är då en person som har sparat i stort sett varenda kvitto sedan jag var fjorton, och jag vet inte varför. Just nu orkar jag inte med mer räkenskaper. I skolan är det mäta mäta mäta i psykometrin och vi mäter. Jag återkommer till detta "och sedan gick dagarna utan att livets grundläggande frågor blev lösta".

Bok-TV

Min rekommendation för kvällen är att titta på Babel i ettan. Om inte för att kanske kanske få en skymt av mig och A i publiken så för lyssna till fantastiska Katarina Frostenson eller för att höra Malin Ullgren och Göran Greider diskutera Kerstin Thorvall. Eller kanske framför allt för att få boktipset av Frostenson. Det kan jag förresten ge redan nu på momangen och det har jag säkert redan gjort men jag säger Och jag jag ruskade en älskling, så Friederike Mayröcker.

"Språksvårigheter"

”Det är förhållandet till verkligheten det rör sig om. Inför vad som verkligen, i livet, händer mig drabbas jag av tystnad. Tystnad! Stoppskylt - zongräns! Det är mig nästan fysiskt omöjligt att ens notera faktum, datum - har periodvis det åtminstone. Den verkliga händelsen slår ner i mig alltför tung, komplicerad, överväldigande ogripbar - och förvandlar allt tal, all direkt återgivning till ett overkligt lövprassel."

"Jag tycker ibland att jag har tillbragt hela mitt liv på olika soffor, sängar, schäslonger med att ligga och stirra i taket och vänta. Jag har – i verkligheten – ett järntålamod som jag aldrig hade trott mig själv om. Vänta. Så tar vi om det hela igen. Försiktigt. Fel tonart. Vänta igen. Vänta. Åren går. Men en dag får du höra gräset växa”

Birgitta Trotzig