Esprit d'escalier

Jag har en esprit d'escalier, eller inte ens det för i över femton år har jag bott på nedre botten mittemot och har inte haft ett ord att säga till någon.

Jag sitter här och tittar och lyssnar på en spellista jag har fått från min älskade syster. Väntar på en bio jag ska se. Väntar på att få ork att sammanställa en massa data från ett perceptionsförsök på spädbarn. O o o läser Världens sista roman som jag precis köpt på ett bra antikvariat vid Karlaplan. Bra. Antikvariatet närmast det som tills snart figurerat som mitt hem är det otrevligaste som finns. Därifrån har jag två gånger blivit verbalt utputtad för att jag inte kom på något att säga eller fråga eller leta efter direkt när jag klev in genom dörren. Jag klev ut, fönärmad, och ute på gatan kom jag givetvis på saker att säga men nästa gång jag klev in hände samma sak igen. Utputtat kan han vara själv den snörpliga farbrorn! Han hade inte ens stumpor på sig där han satt i en fåtölj längst inne i hörnet. Känslan, jämförd med känslan av mina arbetskamrater i boklådan ute i Farsta, är som man brukar säga diametralt motsatt... Principiellt tycker jag att den första typen av boklådor är mer tilltalande än sådana platser jag jobbar på, givetvis. Anna Hallbergs artikel i DN 7:e januari var bäst i veckan. Värt! Jag tror inte på mitt jobb. Jag tror på litteratur, ja, men jag tror också på anständigheten i att ha strumpor på sig på jobbet. Jag vill med slå tillbaka, och till just antikvariatet nära mig kommer jag aldrig mer att gå för att stå där och känslomässigt känna mig som en förlorare. Jag sitter här hemma på nedre botten och på hela dagen ska jag inte behöva stå i någon trappa och tänka på saker jag inte sa. Jag behöver inte gå i någon trappa, nej gå runt i trapphuset gör jag bara när jag lyssnar efter konstiga ljud men idag är det söndag och varken familjecentralen eller företagarna eller psykoterapimottagningarna är öppna. Inga ljud som hörs, inga ord som inte uttalas. Inga trappavsatser. Framför allt inga trappavsatser. Jag kommer inte att få bo här länge till vet jag nu. Jag måste hitta en ny trappuppgång... och kanske hitta nya ord att uttala när jag ändå håller på.