"Flera veckor förspillde jag faktiskt på att söka utforska mig själv bara för att Hugo (Hugo är min älskare, eller rättare sagt han kunde vara det om han ville) skulle få veta allt om mig. Mitt ansikte, mina händer, mina utbrott, min andedräkt."
"Det är jolmigt, rena missromansdaltet. Jag vill tänka på snön som kom från himlen i morse i stället, eller på en alldeles vit oskriven sida. Eller på ett lakan, eller på en brudsäng… asch jag måste polera mina naglar och samla styrka till middagen hos major Honochhan i kväll."
"Nej hos mig finns ingen självständighet. Jag andas och älskar efter otaliga förebilder. Är avskriften. Idiotiskt det hela liksom all upprepning."
"Jag dör om mitt liv ska fortsätta att bestå av små halvtimmar."
"Jag kvävs. Jag måste bli fri. Jag tål inte de här nya remmarna. Jag hatar dem och deras illusioner. Jag har inte tro på lager till att utfodra en ny gud mer.
Två skäl varför jag måste undertrycka, trampa ner hela grodden: han älskar mig inte (men den saken kan vara annorlunda).
Det andra: jag vill inte bara bruka utan också inspirera mig själv. Det är att skratta, andas, leva, våga."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar