Xh Xmin Xsek

Det återstår inte många dagar att bo här. Flytten är nödvändig så jag bockar av dag för dag. Tjugoen dagar kvar. Det är inte mycket att hänga i julgranen. Jag kommer aldrig att hitta något nytt. Självförtroendet är som ett julgransljus. Ånej! Men några tankar har jag. Hur ska det gå för alla patienter och klienter och agenter? Än har jag inte lyckats staka ut lösningen på vem som är vem. Febrilt har jag studerat och noterat men jag blir inte klok. Inte klok! Hur kommer sjukhusbilden i huset att förändras när jag drar? Vem mår bra, vem mår mindre bra, vem är normal, vem är inte normal? Tiden går.

”Jag tycker ibland att jag har tillbragt hela mitt liv på olika soffor, sängar, schäslonger med att ligga och stirra i taket och vänta. Jag har – i verkligheten – ett järntålamod som jag aldrig hade trott mig själv om. Vänta. Så tar vi om det hela igen. Försiktigt. Fel tonart. Vänta igen. Vänta Åren går. Åren går.”

Birgitta Trotzig