Leçons du mardi

Just nu handlar det om psykofysik på Institutet, i skolan alltså. Jag skriver: Hur realaterar upplevelsemagnituden(R) till stimulismagnituden(S)? Stevens lag är R = S upphöjt till n. Det känns så fasligt intressant och viktigt, att återigen undersöka den levda erfarenheten. Vi kan komma så långt från verklighetens vara när vi bara ser till vetenskapens mätbarhet som om inte den mycket byggde på kulturellt betingade axiom. Jag läste just Helena Granstöms Alltings mått. Där är det också psykofysik. Jag säger, ständigt dessa återkommande ämnen, dessa variationer på ett tema. (Hade "livet" "taggar" skulle det ant. ha Métro Boulot Dodo, Psykofysiken Minnet Verklighten och Overkligheten) Det kan vara Antingen-eller eller Å ena sidan å andra sidan, saker kan vara så mycket, är. Ingen räta. Efter allt detta mätande jag utförde när jag bodde i företags-/psykoterapi-huset förrförra gången jag bodde någonstans, detta mätande och allt senare beräkningar säger mig bara att patienter är agenter är patienter. De friska kan vara de sjuka, du och jag, satsdelarna är lika utbytbara som läkare och den läkta. Jag sitter om igen och funderar över verkligheten och overkligheten. Förrförra veckan skulle Copacabanas Litterära Tisdagsklubb utforska verkligheten med författarna Maja Lundgren och Beate Grimsrud och deras senaste (tycker jag, bra) böcker om psykisk mående. Jag var på väg men kom inte fram för verkligheten kom så att säga emellan. Eller ska jag säga overkligheten. Det är så mycket som händer... men ack och å!-utrop vad en liten del av vår levda delade erfarna verklighet kan vara vacker i ett litet väder, en min, en ljudslinga, en snöstorm, dikt, doft, vad vet jag. Det, är kanske något att lära sig en tisdag.

DEN DEN DEN DENNA FÖRTJUSNING JAG KLÄNGER VID DENNA JORD

vid denna bortsmältande jord vid denna baldakin, denna

junihimmel där det blå väller ut med vågor och med djupa

svalor : jag menar druckna och ibland undangömda, tycks

gömma sig i bukter någonstans och malvor fläderbuskar :

vilda monstranser .. luften är som den gången, ja, luften

är som den gången i D., cirrus nej cembra törelbuskar

FRÅN FÖRSTA STUND : all smärta all villa utstådd i evighet för

evigheter sedan, dessa lilies magnoliefält, ovanifrån

någonstans ifrån jag tror denna ensamma stämma genomtränger

mig från något dolt grenverk : min osynlige

käraste i denna trädkrona ack jublar! denna lust denna

sötma jag KLÄNGER vid dess slukande flammor vid detta

ljus på denna himmel, säger jag, lite Hawaii eller vill vara

i BURGUNDISKA TRÄDGÅRDAR om tusensköna jord .. vad!

Pilande / plötslig ängel, denna gick jag miste om

att få syn på de första svalorna i deras innerligt inte sant,

detta byte i skyn, ögats vällust, ack jag KLÄNGER vid detta

liv vid denna LEVANDEDIKT.

Freidrike Mayröcker, ur Indianhår