Bon bah, enfin, bref. Bonaparte.

Om jag igår var lite sävlig och hade en dag som mest bestod i att först klanta till det, försova mig, missa grammatikklassen, hastigt ta métron till 5:e arrondissementet, komma något oförberedd till en uppsats om föreläsningarna som tillsist gick ganska bra, småfilosofera sig genom denna senaste, tänka lite på Napoléon Bonaparte, beundra kvinnorna under revolutionen en smula, gå hem, laga spagetti, runda av med fromage blanc, försöka ta sig iväg til Friskis, ge upp, knata över till tvätteriet istället, tvätta kläder, gå hem, ringa några utlandssamtal, torka kläder, försöka gå och lägga mig tidigt och sedan avsluta alltihopa med att sitta och verkligen snyfta framför sista avsnittet på andra säsongen av Sex and The City; om jag igår var lite sävlig är jag idag desto mindre. Skolan är i sluttampen så här alldelles innan slutprovet, men, jobbet, det blev idag allra första dagen. Lovande måste jag säga, mycket lovande. Härligt folk att arbeta med, och nu ska jag bara få in lite rutiner på det jag gör. Än så länge har jag arbetat "i salen" och helt enkelt serverat de varma rätterna, dukat bort brickor och hållt snyggt. Allt iklädd isblå t-shirt. Nu ska jag gå till min älskade sunkiga Friskis-sal som ligger undangömd i en återvändsgränd bredvid Moulin Rouge. Fast, egentligen, nu får det vara slut med alla vardagsbeskrivningar. BON BAH, ENFIN, BREF, som jag skulle uttrycka det här.