263!

Innan satt jag jämt och ständigt vid mitt perstorpsbord till köksbordet framför fönstret och noterade livet på innergården eller rättare sagt satt och upprättade listor över klockslag för folks passager. Jag letade 45 minuters-intervall och trodde mig kunna uttyda vem som var agent och vem som var patient. Så... siffrorna nedtecknades av flickan, men inte ett jota fick jag fram genom dokumenterandet. (I mitt hus fanns flera företagare, psykoterapimottagningar, ett familjecenter och mitt jag. Jag noterade passagerna men inte fick jag någon ordning i anteckningarna. Inte.) Agenterna är patienter liksom patienterna är agenter. De semantiska rollerna är ombytliga som du och jag. Dessa eländiga dokumentationsförsök... För att inte säga: "263! Tåget skakade men siffran borde antecknas, medan han ännu hade den i huvudet." Nu bor jag i ett högt smalt hus och studerar inte annat än solens gång från ena sidan till den andra. Det har blivit så grönt att man inte ens ser brandstationen nedanför mittemot. Tjuten ljuder, tiden går och snart måste jag flytta igen. Jag tänker på jaget. På det. Ja, jag tänker på sex och andra katastrofer i departementet Î.