Nittionio år är ingen ålder det är en tid en lång tid tiden. Det var mycket hon han göra, forma och allt twisted utgick från hopskruvadet, spinnande. Jag förstod inte riktigt. Det säger jag inte. Men det tilltalar mig det hon gör, konsten, när jag ser den och kanske framför allt än mer när jag hör henne själv uttala sig om den. Det var något om barndomen vid flodkanten vid mammas sida då tygerna färgas vaskas tvinnas i floden dryps av växtfärgerna som tränger fram och det verkar kroppsligt, på nå vis. Det blev en form, av nystan, minnen i rörelse och en tvinnad cylinderform som givet är en fallossymbol. För dryga veckan sedan såg jag dokumentären Louise Bourgeois: The Spider, The Mistress and The Tangerine på en liten biograf Paris. Se den. Kvinnan nötte sig fast. Don't you understand me? You have to listed. You have to read between the lines when I talk sa hon. Rösten är energi, eller aggressiviteten som får människan att kasta skulpturer mot golvet i vrede eller känsla, hennes känslor, och hon sa my emotions are impropriate to my size. Farwell Louise, spindelmamman tar hand om dig nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar