Proust nu! Ännu mera Proust!

The Roots – Unwritten

Livet ändå. En enda oreda. Jag tänker tillbaka på Caroline Donaths föreställning "På spaning efter den tid som flykt - Hur Proust räddade mig från själv- hjälpsböckerna och lärde mig att leva i dået" för den var så lysande rolig och smart och jag tyckte så mycket om den och kan inte alls förstå att den inte spelades mer än två kvällar men det gjorde den. Proustläsningen blir en händelse som rättfärdigar omtagningarna, ältandet, drömmeriet och upprepningarna, önskningarna, långdragna kärlekshistorier, svårigheten att släppa kanske någonting alls. Inte låta tanken slippa undan! Ingen minfullness och inget här och nu. Eller inget här och nu utan nyss, då, sen och senare. Livet är helt enkelt fullt av låsningar och smärta men däremellan kan man alltid förströ sig med kärleksförbindelser. Och som hon sa: O, Proust om du hade gått i KBT, då hade det inte blivit något alls! Tack och lov, säger hon. Ha ha! Och jag med, blivande psykolog med KBT-inriktning. Det går. Avståndet mellan de olika psykoterapeutiska skolorna är inte längre än att allt kan rymmas i en lång svindlande Proustmening. För inte tror jag på allvar att KBT gör några lysande historier Oskrivna, det är ju inte riktigt det det handlar om. Jag fortsätter långsamt min långdragna Proustläsning och jag befinner mig i en enda oreda mellan anknytingsteori, Socialsyrelserapporter, Aase Bergs Förnöjd fauna, Ann Heberleins nya twitter och allt annat.

Farmor och Alfhild

På femtiotalet gick min farmor på seminariet i Falun för att utbilda sig till småskolelärarinna. De unga kvinnorna delade rum två och två och min farmor bodde tillsammans med Alfhild. Farmor berättar för mig om Alfhild. De kom då inte alls överens. Var eviga dag satt Alfhild inne på rummet och målade akvarell efter akvarell i nedstämda färger med solnedgång efter solnedgång. "Ännu en sol går ner i mitt liv" sa hon med dramatiskt släpande ton berättar farmor. Dag efter dag. Natt efter natt. Hon läste dikter av Stig Dagerman och fortsatte att måla sina solnedgångar utan att deltaga vid en endaste aktivitet. Stämningen mellan de båda rumskamraterna var inte uppskattad av någon. Alfhild, vilken kontrast mot min livliga, positiva, entusiastiska farmor. "Och vet du vad" säger farmor "det är väl märkligt, men tror du inte att i mitt liv då har då solen gått upp varenda dag!" De bodde tillsammans i ett år. Å farmor! Å Alfhild, dysterkvist-Alfhild, jag tänker på dig och jag undrar vad som blev av dig och dina solnedgångar.

Feberfortsättningen I

"Oro. Hemlig oro för att jag inte fattar ett beslut, inte griper in, inte beter mig avgörande. Griper in: men på vilken punkt? Man ger mig alltid dunklar ofullständiga direktiv. Ska jag avstå från Hugo, fördriva honom ur mitt medvetande, är det det? Javisst, jag minns nu att han älskar en annan…"

"Jag dör om mitt liv ska fortsätta att bestå av små halvtimmar. Jag kvävs. Jag måste bli fri. Jag tål inte de här nya remmarna. Jag hatar dem och deras illusioner. Jag har inte tro på lager till att utfodra en ny gud mer.

Två skäl varför jag måste undertrycka, trampa ner hela grodden: han älskar mig inte (men den saken kan vara annorlunda).

Det andra: jag vill inte bara bruka utan också inspirera mig själv. Det är att skratta, andas, leva, våga."

"Kan inte underkasta mig detta beroende. Vad ska jag ta mig till – dricka, röka? En man skulle aldrig älska så här, med själva sitt väsens jordmån. Hos honom har kärleken rötter som kan ryckas opp med ett ryck och en ed.

Jag har varit efterhängsen. Det kallas så. Hugo kallar det väl så. Kanske heter det fräck på hans språk. Bra, fräck är åtminstone ett ord med målkraft."

"Det finns ingenting svårare än att avlyssna sitt själv, stört av en fördömd massa prassel och vällustljud som det är. Men till sist finns ingen hållpunkt utom genom detta. Där borta är tystnaden oerhörd, pressande blod ur huden som förtunnad luft. Där är ensamhet utan tid och liv och gud men ändå med ett aldrig benämt stöd."

"Någon har fått nys om min fåniga sentimentalitet. Jag ska ta livet av honom (sentimentaliteten). Min kännedom om biologin är tillräcklig för att säga ifrån vad mitt kasus är: sexuell ångest. Jag håller på att göra mig löjlig och jag håller på att få publik också. Så sant att jag lever och har ljus i huvut ska jag bryta med H."

Sina Aronson, Feberboken

Text!

Martina Lowden skriver om rädslan, erfarenheter, diagnoser, skönlitteratur, hjärnor & hjärtan. Viktigt och bra:

http://www.dn.se/kultur-noje/mitt-skrackslagna-hjarta-vill-tala-om-radslan

Utsikt

"It's in the trees!
It's coming!"
When I was a child:
Running in the night,
Afraid of what might be
Hiding in the dark,
Hiding in the street,
And of what was following me...
The hounds of love are hunting me
I've always been a coward,
And I don't know what's good for me.

...

Luften är varmare nu men det är ett ständigt dis över allting och jag tänker att allting allting blir lite genomskinligt när löven faller av så där. Allting blir lite tydligare. Som att något dyker upp. Det kan göra ont och jag har alltid varit en fegis och ibland tror jag att jag inte vet vad jag vill. Jag tänker på att tappa kontrollen och att inte vara så rädd (cykla utan att hålla i styret, hoppa från klippor och annat jag inte gjort. Men jag minns när jag var liten och blundade och snurrade runt med armarna ut så där hur fort som helst så att allt svindlade. Det var en härlig känsla och det var i en stor entré i kyrkan med marmorgolv men så gick något ur balans och jag körde huvudet i en spegel så att den sprack. Att spegeln sprack. Det verkar ändå märkligt att kunna spräcka en spegel med huvudet?). Grubbel och jag och kapitlet Stina. Stina Aronsson skriver i Feberboken:

"Flera veckor förspillde jag faktiskt på att söka utforska mig själv bara för att Hugo (Hugo är min älskare, eller rättare sagt han kunde vara det om han ville) skulle få veta allt om mig. Mitt ansikte, mina händer, mina utbrott, min andedräkt. Den där tiden hoppades jag ännu att det skulle intressera honom. Jag har roat mig med att själv ligga i sängen om själv betrakta mitt ansikte i en spegel: alltid får jag samma lust att stanna och överskåda det, att dröja vid det som en turist framför en utsikt."

Eller som Alice B Tolkas som säger ja gärna jag tycker om utsikt men jag sitter helst med ryggen till.

"Blåsten har fortfarit i sju nätter. Den pinar ihjäl mig, sliter mig i trasor, så att jag ska få tusen gånger flera ytor och angreppspunkter. Jag kan inte drömma eller tänka likgiltigt eller tyglat på en enda sak såna här nätter och jag får ond vilja. I natt har jag grubblat flera timmar på kapitlet Hugo. Med "grubbla" menas här att ömsom upphetta och avkyla tankarna, vilket alltså överensstämmer med den primitiva metoden att spränga sten."

"Det är jolmigt, rena missromansdaltet. Jag vill tänka på snön som kom från himlen i morse i stället, eller på en alldeles vit sida. Eller på ett lakan, eller på en brudsäng... asch jag måste polera mina naglar och samla styrka till middagen hos major Honochhan i kväll."