Utsikt

"It's in the trees!
It's coming!"
When I was a child:
Running in the night,
Afraid of what might be
Hiding in the dark,
Hiding in the street,
And of what was following me...
The hounds of love are hunting me
I've always been a coward,
And I don't know what's good for me.

...

Luften är varmare nu men det är ett ständigt dis över allting och jag tänker att allting allting blir lite genomskinligt när löven faller av så där. Allting blir lite tydligare. Som att något dyker upp. Det kan göra ont och jag har alltid varit en fegis och ibland tror jag att jag inte vet vad jag vill. Jag tänker på att tappa kontrollen och att inte vara så rädd (cykla utan att hålla i styret, hoppa från klippor och annat jag inte gjort. Men jag minns när jag var liten och blundade och snurrade runt med armarna ut så där hur fort som helst så att allt svindlade. Det var en härlig känsla och det var i en stor entré i kyrkan med marmorgolv men så gick något ur balans och jag körde huvudet i en spegel så att den sprack. Att spegeln sprack. Det verkar ändå märkligt att kunna spräcka en spegel med huvudet?). Grubbel och jag och kapitlet Stina. Stina Aronsson skriver i Feberboken:

"Flera veckor förspillde jag faktiskt på att söka utforska mig själv bara för att Hugo (Hugo är min älskare, eller rättare sagt han kunde vara det om han ville) skulle få veta allt om mig. Mitt ansikte, mina händer, mina utbrott, min andedräkt. Den där tiden hoppades jag ännu att det skulle intressera honom. Jag har roat mig med att själv ligga i sängen om själv betrakta mitt ansikte i en spegel: alltid får jag samma lust att stanna och överskåda det, att dröja vid det som en turist framför en utsikt."

Eller som Alice B Tolkas som säger ja gärna jag tycker om utsikt men jag sitter helst med ryggen till.

"Blåsten har fortfarit i sju nätter. Den pinar ihjäl mig, sliter mig i trasor, så att jag ska få tusen gånger flera ytor och angreppspunkter. Jag kan inte drömma eller tänka likgiltigt eller tyglat på en enda sak såna här nätter och jag får ond vilja. I natt har jag grubblat flera timmar på kapitlet Hugo. Med "grubbla" menas här att ömsom upphetta och avkyla tankarna, vilket alltså överensstämmer med den primitiva metoden att spränga sten."

"Det är jolmigt, rena missromansdaltet. Jag vill tänka på snön som kom från himlen i morse i stället, eller på en alldeles vit sida. Eller på ett lakan, eller på en brudsäng... asch jag måste polera mina naglar och samla styrka till middagen hos major Honochhan i kväll."