På femtiotalet gick min farmor på seminariet i Falun för att utbilda sig till småskolelärarinna. De unga kvinnorna delade rum två och två och min farmor bodde tillsammans med Alfhild. Farmor berättar för mig om Alfhild. De kom då inte alls överens. Var eviga dag satt Alfhild inne på rummet och målade akvarell efter akvarell i nedstämda färger med solnedgång efter solnedgång. "Ännu en sol går ner i mitt liv" sa hon med dramatiskt släpande ton berättar farmor. Dag efter dag. Natt efter natt. Hon läste dikter av Stig Dagerman och fortsatte att måla sina solnedgångar utan att deltaga vid en endaste aktivitet. Stämningen mellan de båda rumskamraterna var inte uppskattad av någon. Alfhild, vilken kontrast mot min livliga, positiva, entusiastiska farmor. "Och vet du vad" säger farmor "det är väl märkligt, men tror du inte att i mitt liv då har då solen gått upp varenda dag!" De bodde tillsammans i ett år. Å farmor! Å Alfhild, dysterkvist-Alfhild, jag tänker på dig och jag undrar vad som blev av dig och dina solnedgångar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar