"Det som nu följer tänkte jag under ett ljuvligt fuktigt fläckigt lövverk i strandkorsningen i Charenton (Hugo rodde mig dit i en klumpig flat båt, han satt mittemot mig i skjortärmarna, vi talade om Johannes V. Jensen, Hugo förebrådde mig min brist på uppmärksamhet, en vacker fågel kom så nära). Då tänkte jag:
min älskade, jag vet det ju redan. Jag har för lite av benämningens kunskap.
Jag tycker om att hysa tankar utan bestämmelseort, utan namn och pass och ansikten. Hos mig finns inget register, nej inte så mycket som en spik att hänga mössan på.
Du säger att jag saknar intressen. Du menar den groteska förmågan att redogöra. Jag har inga egenskaper heller. Bara gröna öar i mitt väsen. Ro till mig i skjortärmarna. Ja kom…"
Jag har feber och jag kan inte sluta tänka på Stina. Är det det feber? Är det kärlek? Är det jag eller är det Stina? Min kloka och på flera sätt fantastiska vän F skriver just kandidatuppsats om Ferberboken så det är mycket kring den nu. Hon gör en komparativ brevanalys där hon utifrån de faktiska breven som Stina Aronson och Artur Lundkvist skickade varandra analyserar hur Aronson valt och valt bort då hon skapar litteratur och karaktärerna Mimmi och Hugo. Ur Lundkvist brev till Aronson (jag läser det som vore det till mig = yra):
"Käraste.
---
Allt detta ”älskade” som brinner på dina brevsidor, visst tycker jag om dem, men – om jag skall försöka förklara det- jag har liksom en känsla av att inte ha gjort skäl för dem, att de inte gäller mig egentligen utan en drömgestalt som du förväxlat med mig. Känner du mig? Nej, det kan du inte göra, jag känner mig rätt dåligt själv kanske. Om du kommer hit och vi verkligen får vara tillsammans, komma nära varandra, då skall du få säga om jag var den du trodde eller ej. Du skall veta att jag även har kalla sidor i mitt väsen, fruktansvärt iskalla, okänsliga, döda regioner: jag hatar dem, men de hjälper mig att glimtvis se klart, genomträngande, de hjälper mig att hålla balansen i mina redlösaste rus.
Jag menar: låt oss misstro detta som du kallar kärlek, låt oss misstro det lite, låt oss inte försjunka i något allt för blått, romantiskt. Jag har fått något slags outtroligt misstro mot vissa ord, vissa begrepp; gud, älska, kärlek bland annat. Kanske därför att de alltid borde gälla stora höga ting, medan det tvärtom blivit nedsölade i vardagsplåtter och lågheter. Det är väl ett slags förvänd satanisk idealism hos mig det där. Emellertid; jag undviker dessa ord; gud och kärlek, jag ersätter dem inom mig själv med tystnad, stor ofläckad tystnad.
Mellan människor kan ju tystnaden tala, men i brev? I brev? Ja, här är den punkt som jag just nu står och stampar på – I denna sak verkar det som skulle du kunna känna helt och osammansatt i långt högre grad än jag. --- Du frågar om jag älskar dig. Du har rättighet att fordra svar. Men frågar du inte för tidigt? Har jag varit i tillfälle ännu att börja älska dig – eftersom detta för mig är förbundet med konkreta ting? Du lockar mig, jag vill lära känna dig, verkligt, riktigt på djupet, jag anar värden och rikedomar i dig som jag vill röva åt mig – om vi nu verkligen finner vägen till varandra – hur tänker du dig saken sen? Skall vi realisera oss i denna materiens värld, eller skall det stanna vid ett känslornas, tankarnas, ordens reflexspel? - - - Om våra förutsättningar kom under de mest gynnsamma omständigheter, vad skulle det kunna bli – jag är nyfiken. - - - Förövrigt, min kära lilla Sara, låt oss skjuta upp problemen tills vi råkas. Jag tror att allt blir enklare då, reder ut sig självt. Och tag alltid mina brev för vad de är: stundens barn. Din Artur"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar