Inte visst jag att Ingeborg Bachmanns roman Malina var filmatiserad. Med en av mina favoritskådespelare, Isabelle Huppert, i huvudrollen dessutom. Det gick en fransk dokumentär om henne på svt-play härom veckan. Hon påminner mig om någon reserverad, lite undflyende eller lågmäld klokhet. Ett frankt allvar fast samtidigt med en rolig underton. Som rollerna i Spetsknypplerskan, Home och 8 femmes.
Malina som film kan inte vara lika mycket som Malina som bok. Filmen var ändå mycket bra och mycket konst och mycket fin. Det handlar om en kvinna, författare, som i Wien, Ungargasse, nummer 6, delar våning med den lite besynnerlige mannen Malina och som har sin älskare Ivan boende på samma gata mittemot. Kvinnan förirrar sig undan för undan i sina möten med den för otillgänglige Ivan, alla brev alla dessa obesvarade brev, och minnena, telefonsamtalen, ångesten och koaset. Jag kommer på mig själv med att knappt minnas vad den handlar om, boken. Jag var ändå störtförtjust när jag läste. Det var något med språket.
Filmen har en takt och ett dramatiskt symbolspråk. Hela våningen i lågor. Det börjar bland pappersaken på skrivbordet här! Undan och undan. Men det är besynnerligt att de pratar franska, ja, jag vill höra tyska. När filmen är slut bara måste jag börja läsa om boken. Det är något i själva bläddrandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar