Variation på ett tema

Ferdinand de Saussures död

Inläsning och inlyssning, det är vad som krävs för att ta sig igenom tentan och vad som krävs för att ta sig igenom tentaigenomtagandet. Ferdinand de Saussure är dödare än död! Jag räknar också ner inför helgens bortfarande: 4 kvar bort hem till staden där jag växte upp, 6 kvar till bokmässan.

Variation på ett tema

Tema GUL: vackrast är Perec och Sacks: Isaksson är värd att nämnas med: höstfärger och matchning med mina röda vissna och nu mer gulgröna blommor som passar med all växtlighet utanför fönstret

Läser: kurslitteratur; ett hav eller pöl av språkböcker och hjärnböcker framför sängen, Fru Freud och jag

Är på G med: En ängel vid mitt bord, Det går an

Har lagt på hyllan: Orlando (inte för att boken inte var bra utan på grund av, vad vet jag, personliga skäl)

Gammalt tema

Hylltema, boktema, inredningstema, exposition, LIT DE PARADE (den förra lit de paraden på bild).

Mina grannar - mina grannar som vanligtvis om dagarna förvärrar alla uns av sjukhusbilder i det här huset, mina grannar varav vilka vissa har identiteter som växlar veckovis eftersom de hör till den skara turister som bara semesterhuserar här - mina grannars lägenhet är för övrigt ute till försäljning!

http://www.blocket.se/stockholm/KONTORSSTUDIO_M_OVERN__Lamplig_for_pendlare_23591128.htm?ca=11&w=1

Läst ut: De från norr kommande leoparderna

Läser: Den mäskliga hjärnan, Orlando, kurslitteratur

Levereras till Spel och video i morgon: En ängel vid mitt bord, Anteckningar från kriget

Sugen på efter dagens författarsamtal: Melankoloska rum, Jag vill inte dö, bara inte leva

"Plats, jag måste leva!"

Pengar är utläst och begrundad. Det bästa stycket återges här:

Selma och mannen hon är gift med har just haft besök av Richard, hennes kusin och tillika själsfrände, och Richards sällskap Elvira. Richard och Elvira har givit sig iväg i vagn efter att sedvanliga plattityder har utbytts på farstubron. Selma frågar sig nu om det är såhär de kommer att minnas varandra, att hon kommer vara en av ett dussin damer, han en bland dussintals män. Hon rider ut...

– Min häst – ögonblickligen! och du stannar hemma, sade hon med kort, hård stämma. Skulle hon hinna fram, skulle hon hinna fram?

Selma kom just ut med ridspöt i handen och jockeymössan på huvudet. Den brukade hon annars inte begagna utan på ridbanan, men i dag bar det av utåt vägen.

För varje språng blev Prins blott ivrigare; hon kände hans muskler spännas, smutsen stänkte högt upp på hennes klänning då hon red över en vattensjuk mark, men det bekymrade henne icke; endast framåt, framåt! Hon hörde ingenting annat än hovarnas slag och sin egen flämtande andedräkt. Då och då klang hästskon emot en sten eller knarrade det i sadelns läder, då bukgjorden spändes.

Den häftiga rörelsen hade satt fart i blodet, och hennes kinder brunno. Bort med pjunket! Det är härligt att leva!

Seså, nu var hon uppe, och där gick vägen.

Med ett hårt tag drog hon ner sin jacka, så att den kom stamt om livet, stödde handen med ridspöt mot sitt högra knä och att sedan orörligi sadeln. Hon kände sig så fri och glad, så rask och ung.

Där kom vagnen.

Richard, som suttit hopsjunken i ena vagnshörnet, for plötsligt upp ur sin slappa hållning, och kusken höll in hästarna.

– Nej kör! ropade Selma, och medan vagnen körde undan lät hon hästen vända på bakbenen, satte så med en sats över diket och slog in på vägen.

– Adjö! ropade de efter varandra.

Endast en blick hade de utbytt – ett ömsesidigt ohörbart uppmuntringsrop, men genom att framstå så oväntat hade den livfulla gruppen avtecknat sig mera bjärt, liksom etsat sig fast i erinringen. Så skulle Richard alltig komma att minnas henne.

– En präktig teaterkupp! tänkte Selma hånfullt, i det hon travade framår vägen, jag vet att jag sitter väl till häst. Kors – att jag inte arrangerade det vid bengalisk ljussättning med!

Jag saknar ord. Vilken scen, jag säger då det. Sedan dessa kval som kommer. ”Hög igenkänningsfaktor” vilket inte och framför allt inte är något betyg eller någon värdesättning utan bara ett personligt konstaterade. Man läser inte för att känna i gen sig. Jag läser vidare.

Med detsamma hon trätt in i huset hade hela den förra ödsligheten återkommit, endast tyngre, mera hopplös och resignerad. Hon kände sig husvill, främmande, bortkommen. Allt föreföll henne med ens så ändamålslöst och tomt. Hur skulle hon kunna uthärda? Hur, hur?

Alla hennes tankar hade i närmare eller avlägsnare grad rört sig kring honom. Det hade inte funnits tid till grubbel eller tvekan. Att närma sig honom var målet, att vinna hans bifall var belöningen. Hon hade gått med förbundna ögon och trott att det var kunskapsbegäret som väglett henne, och livet hade förefallit så rikt.

Men nu var det slut. Hon hade levat på en stöld, en lögn, hon – som velat vara så ärlig! Självbedrägeri hade det varit! A!

Selma har sig själv och blott sig själv. A! Hon finns, inget annat. Jag vill inte berätta slutet. Eller? På slutet förbereder hon resan bort, iväg. Hon gör det, hon. Må det vara en kuliss, må det komma kval och hårda sanningar – bara man gör det så har man gjort det.

Bort med denna pjunkiga stämning, bort, bort! Det gällde bara att skaka den av sig. Var hon då så svag, så eländigt svag, att hon ej kunde slita det ur sitt hjärta?

...mulet

- För min egen del är ett förkläde alldeles överflödigt; jag är förkläde nog för mig själv, svarde hon mulet.

Hon, det är Selma i Pengar. Hon går bara rakt fram alldeles utan förkläden, som hon säger.

Det är jag

Det är någon som inte vill mig väl, en mansröst som hävdar att mitt nummer inte längre är i bruk. Han ljuger. Jag finns! Jag existerar, så till den milda grad. Så mycket att jag i alla fall går upp själv varje morgon, cyklar till universitetet, äter frukost på kafé, dricker soda i parken, rosé eller rött när det fest, tänker och läser, tar hand om grannens katt bättre än grannen, undrar varför jag bara får sms av Posten och Adlibris... och undrar varför ingen ringer.

Jag har ett renoveringsprojekt i mitt hus. En renoveringsprojekt som gör mig galen. Oväsen, odefinierbara ljud, oljud, människor som springer hit och dit, material som ligger till skänks i hörnen. Inte så konstigt att man känner att man mår något sämre. Det som skulle kunna ses som "ödets ironi" i sammhanget är att de flesta företag som huserar här är psykoterapigrupper. Nu sitter det dessutom en ny FAMILJERÅDGIVNING-skylt uppklistrad på dörren mittemot min. Jag kikar ut genom mitt nyckelhål och håller koll. Jag tror inte det är sant.

Gränsen mellan att vara tillfreds och att explodera kan ibland vara alldeles för tunn. En skylt kommer snart att klistras upp på min dörr: M.E/Ingen reklam tack/DN/E:s Bureau/Är du också neurotisk? JAG VET HUR DET KÄNNS. Jag har gjort det mesta. Jag erkänner. Jag lättar nu inte mitt hjärta, jag diktar upp och raffinerar. Jag är inte jag, om ni förstår. Jag har sprungit i trappupphuset lyssnat ihärdigt har jag undrat vem är det som låter som någon drar en kundvagn över kullersten klockan nio varje kväll är jag frågande i implosionsstillstånd. Vad är detta vad?

Jag vaknar av baby-skrik klockan åtta på morgonen. För min inre syn ser jag den trasiga familjen utanför dörren, den allra första familjen, vars tilltro till terapin ännu inte tagit sig upp till skrikets ofattbart höra frekvenser. Jag öppnar ena ögat och går i tusen bitar.

Pengar

Jag läser Victoria Benedictsson/Ernst Ahlgren.

”Hon lade armarna på grindens kant och såg honom skälmaktigt i ögonen.

– Sätt upp, att vi båda slår igenom, var på sitt håll. Vad gör det om man blir målare eller vad man blir, bara det är ruter i en och man kommer fram. Vill ni sätta upp på det?

Hon räckte beslutsamt fram sin ena hand, med en sliten handske på.

– Topp, jag svarar för mig! Upprepade hon muntert, och så träffas vi när vi blir gamla. Hon sträckte tummen i vädret.”

Samtalet mellan Selma Berg och Axel Möller fortsätter.

”– Det är helt annat med oss, kvinnor, än med er, män, sade hon med ett allvar som blev lillgammalt. Hos er anses det som en skyldighet att sträva efter oberoende, hos oss är det nästan ett fel, åtminstone så länge vi inte äro gamla mamseller. Jag trodde förut att allt berodde på pengar, men det gör det inte. Om jag också hade pengar, skulle jag ändå inte komma åstad nu. Jag hade tänkt lite på att försöka ändå[…]”

Läs! Läs! Vad händer? Varför händer det? Selma gifter sig, som sin uppdiktare, i ... desperation.

”Det naiva barnet var försvunnet, ärligheten borta, och i dess plats stodo självuppehållelsedrift och förställning; – nu var kvinnan färdig.”

Gör något Selma. Måla en tavla. Skriv en bok! Jag fortsätter att läsa. Inte klar än. Ta inte livet av dig Selma, inte i Köpenhamn och ingen annanstans heller. Jag läste precis Gilles kvinna, jag förstod mig inte på Elisa.

"God dag"

”Lusten att i ensamheten göra mig till herre över denna yppiga vrå av jorden grep mig plötsligt så starkt att det började rycka i hela kroppen. Jag fick göra en kraftansträngning för att inte brista ut i jubel över denna nya oväntade frihet. Jag sade ”god dag” ut i luften, och ännu idag kan jag höra hur den onaturligt behärskade rösten tonade bort i tystnaden. Ingen svarade.”

Man ropar goddag ut i luften, man tror att någon är där, man förutsätter det. Absurditeten är så mycket påtagligare. I trettio timmar spelar jag en roll i bästa garcon de café-stil, bedriver högstapleri i stil med Felix Krull. Man tar ett hörn och en vrå och man gör den till sin. Bygger upp lite härliga illusioner. Skriver en bok på 340 sidor som långt ifrån kan kallas färdigskriven. Man färdigställer en tiondel av sitt livsprojekt. Dör som vilken gammal gubbe som helst i Paris sjuttonde arrondissemang innan pusslet har lagts klart. Man bara gör det. O, Mann!