”Hon lade armarna på grindens kant och såg honom skälmaktigt i ögonen.
– Sätt upp, att vi båda slår igenom, var på sitt håll. Vad gör det om man blir målare eller vad man blir, bara det är ruter i en och man kommer fram. Vill ni sätta upp på det?
Hon räckte beslutsamt fram sin ena hand, med en sliten handske på.
– Topp, jag svarar för mig! Upprepade hon muntert, och så träffas vi när vi blir gamla. Hon sträckte tummen i vädret.”
Samtalet mellan Selma Berg och Axel Möller fortsätter.
”– Det är helt annat med oss, kvinnor, än med er, män, sade hon med ett allvar som blev lillgammalt. Hos er anses det som en skyldighet att sträva efter oberoende, hos oss är det nästan ett fel, åtminstone så länge vi inte äro gamla mamseller. Jag trodde förut att allt berodde på pengar, men det gör det inte. Om jag också hade pengar, skulle jag ändå inte komma åstad nu. Jag hade tänkt lite på att försöka ändå[…]”
Läs! Läs! Vad händer? Varför händer det? Selma gifter sig, som sin uppdiktare, i ... desperation.
”Det naiva barnet var försvunnet, ärligheten borta, och i dess plats stodo självuppehållelsedrift och förställning; – nu var kvinnan färdig.”
Gör något Selma. Måla en tavla. Skriv en bok! Jag fortsätter att läsa. Inte klar än. Ta inte livet av dig Selma, inte i Köpenhamn och ingen annanstans heller. Jag läste precis Gilles kvinna, jag förstod mig inte på Elisa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar