Det är någon som inte vill mig väl, en mansröst som hävdar att mitt nummer inte längre är i bruk. Han ljuger. Jag finns! Jag existerar, så till den milda grad. Så mycket att jag i alla fall går upp själv varje morgon, cyklar till universitetet, äter frukost på kafé, dricker soda i parken, rosé eller rött när det fest, tänker och läser, tar hand om grannens katt bättre än grannen, undrar varför jag bara får sms av Posten och Adlibris... och undrar varför ingen ringer.
Jag har ett renoveringsprojekt i mitt hus. En renoveringsprojekt som gör mig galen. Oväsen, odefinierbara ljud, oljud, människor som springer hit och dit, material som ligger till skänks i hörnen. Inte så konstigt att man känner att man mår något sämre. Det som skulle kunna ses som "ödets ironi" i sammhanget är att de flesta företag som huserar här är psykoterapigrupper. Nu sitter det dessutom en ny FAMILJERÅDGIVNING-skylt uppklistrad på dörren mittemot min. Jag kikar ut genom mitt nyckelhål och håller koll. Jag tror inte det är sant.
Gränsen mellan att vara tillfreds och att explodera kan ibland vara alldeles för tunn. En skylt kommer snart att klistras upp på min dörr: M.E/Ingen reklam tack/DN/E:s Bureau/Är du också neurotisk? JAG VET HUR DET KÄNNS. Jag har gjort det mesta. Jag erkänner. Jag lättar nu inte mitt hjärta, jag diktar upp och raffinerar. Jag är inte jag, om ni förstår. Jag har sprungit i trappupphuset lyssnat ihärdigt har jag undrat vem är det som låter som någon drar en kundvagn över kullersten klockan nio varje kväll är jag frågande i implosionsstillstånd. Vad är detta vad?
Jag vaknar av baby-skrik klockan åtta på morgonen. För min inre syn ser jag den trasiga familjen utanför dörren, den allra första familjen, vars tilltro till terapin ännu inte tagit sig upp till skrikets ofattbart höra frekvenser. Jag öppnar ena ögat och går i tusen bitar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar