”Lusten att i ensamheten göra mig till herre över denna yppiga vrå av jorden grep mig plötsligt så starkt att det började rycka i hela kroppen. Jag fick göra en kraftansträngning för att inte brista ut i jubel över denna nya oväntade frihet. Jag sade ”god dag” ut i luften, och ännu idag kan jag höra hur den onaturligt behärskade rösten tonade bort i tystnaden. Ingen svarade.”
Man ropar goddag ut i luften, man tror att någon är där, man förutsätter det. Absurditeten är så mycket påtagligare. I trettio timmar spelar jag en roll i bästa garcon de café-stil, bedriver högstapleri i stil med Felix Krull. Man tar ett hörn och en vrå och man gör den till sin. Bygger upp lite härliga illusioner. Skriver en bok på 340 sidor som långt ifrån kan kallas färdigskriven. Man färdigställer en tiondel av sitt livsprojekt. Dör som vilken gammal gubbe som helst i Paris sjuttonde arrondissemang innan pusslet har lagts klart. Man bara gör det. O, Mann!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar