"Plats, jag måste leva!"

Pengar är utläst och begrundad. Det bästa stycket återges här:

Selma och mannen hon är gift med har just haft besök av Richard, hennes kusin och tillika själsfrände, och Richards sällskap Elvira. Richard och Elvira har givit sig iväg i vagn efter att sedvanliga plattityder har utbytts på farstubron. Selma frågar sig nu om det är såhär de kommer att minnas varandra, att hon kommer vara en av ett dussin damer, han en bland dussintals män. Hon rider ut...

– Min häst – ögonblickligen! och du stannar hemma, sade hon med kort, hård stämma. Skulle hon hinna fram, skulle hon hinna fram?

Selma kom just ut med ridspöt i handen och jockeymössan på huvudet. Den brukade hon annars inte begagna utan på ridbanan, men i dag bar det av utåt vägen.

För varje språng blev Prins blott ivrigare; hon kände hans muskler spännas, smutsen stänkte högt upp på hennes klänning då hon red över en vattensjuk mark, men det bekymrade henne icke; endast framåt, framåt! Hon hörde ingenting annat än hovarnas slag och sin egen flämtande andedräkt. Då och då klang hästskon emot en sten eller knarrade det i sadelns läder, då bukgjorden spändes.

Den häftiga rörelsen hade satt fart i blodet, och hennes kinder brunno. Bort med pjunket! Det är härligt att leva!

Seså, nu var hon uppe, och där gick vägen.

Med ett hårt tag drog hon ner sin jacka, så att den kom stamt om livet, stödde handen med ridspöt mot sitt högra knä och att sedan orörligi sadeln. Hon kände sig så fri och glad, så rask och ung.

Där kom vagnen.

Richard, som suttit hopsjunken i ena vagnshörnet, for plötsligt upp ur sin slappa hållning, och kusken höll in hästarna.

– Nej kör! ropade Selma, och medan vagnen körde undan lät hon hästen vända på bakbenen, satte så med en sats över diket och slog in på vägen.

– Adjö! ropade de efter varandra.

Endast en blick hade de utbytt – ett ömsesidigt ohörbart uppmuntringsrop, men genom att framstå så oväntat hade den livfulla gruppen avtecknat sig mera bjärt, liksom etsat sig fast i erinringen. Så skulle Richard alltig komma att minnas henne.

– En präktig teaterkupp! tänkte Selma hånfullt, i det hon travade framår vägen, jag vet att jag sitter väl till häst. Kors – att jag inte arrangerade det vid bengalisk ljussättning med!

Jag saknar ord. Vilken scen, jag säger då det. Sedan dessa kval som kommer. ”Hög igenkänningsfaktor” vilket inte och framför allt inte är något betyg eller någon värdesättning utan bara ett personligt konstaterade. Man läser inte för att känna i gen sig. Jag läser vidare.

Med detsamma hon trätt in i huset hade hela den förra ödsligheten återkommit, endast tyngre, mera hopplös och resignerad. Hon kände sig husvill, främmande, bortkommen. Allt föreföll henne med ens så ändamålslöst och tomt. Hur skulle hon kunna uthärda? Hur, hur?

Alla hennes tankar hade i närmare eller avlägsnare grad rört sig kring honom. Det hade inte funnits tid till grubbel eller tvekan. Att närma sig honom var målet, att vinna hans bifall var belöningen. Hon hade gått med förbundna ögon och trott att det var kunskapsbegäret som väglett henne, och livet hade förefallit så rikt.

Men nu var det slut. Hon hade levat på en stöld, en lögn, hon – som velat vara så ärlig! Självbedrägeri hade det varit! A!

Selma har sig själv och blott sig själv. A! Hon finns, inget annat. Jag vill inte berätta slutet. Eller? På slutet förbereder hon resan bort, iväg. Hon gör det, hon. Må det vara en kuliss, må det komma kval och hårda sanningar – bara man gör det så har man gjort det.

Bort med denna pjunkiga stämning, bort, bort! Det gällde bara att skaka den av sig. Var hon då så svag, så eländigt svag, att hon ej kunde slita det ur sitt hjärta?