NÖDSIGNAL ÅTERSTÄLLNING

Romeo Void – A Girl In Trouble (Is A Temporary Thing)

Man skulle lätt kunna ta mig för ett företag, man skulle lätt kunna förledas att tro att jag inte är någon så kallad privatperson. Hur många har egentligen en sådan där röd knapp med texten NÖDSIGNAL inne på toaletten? En sådan där ingrediens man annars förknippar med offentliga lokaler. En sådan har jag. En sådan har jag och jag skriver här om nödvändigheten i att ha en NÖDSIGNAL. Om något skulle hända, om jag skulle ligga orörlig framför duschen en tisdag förmiddag, om något skulle hända, om något inte skulle hända, om jag skulle vara utled och ligga på den kritiska undre gränsen för stimuliintag, om något inte skulle hända. Då trycker jag på knappen. Då blinkar hela hallen i rött ljus och det ljuder en signal. Ljus och ljud, ljus och ljud och påkallande av någons uppmärksamhet. För att lämna levnadsmeddelande tryck NÖDSIGNAL. Vem som skulle komma till min undsättning, det vet jag inte. Men jag har en vit knapp som det står ÅTERSTÄLLNING på med. För att ställa allting i sin ordning. Då trycker jag på den och skriver om nödvändigheten i att ha en ÅTERSTÄLLNING. Det är fullständigt nödvändigt för att vara jag. Mitt första minne av att vara jag är passande nog kopplat till just dessa knappar. Jag är två år fyra månader och tre dagar gammal och befinner mig på Länssjukhuset Ryhov med anledning av en barnfödsel. Jag får syn på en röd NÖDSIGNAL placerad på väggen i perfekt höjd. Jag ser. Jag trycker. Det ljuder och blinkar och människor reagerar (tror jag) och jag finns (vet jag). Om detta minne är fullständigt sant vet jag inte men nödvändigheten i att jag fortsätter att komma ihåg det känns tillräckligt sann. Ordningen i mitt liv är återställd och nu har jag blivit tillräckligt gammal för att ha en egen knapp hemma. Jag kom till min undsättning, jag blev äldre, jag ställde mitt liv i ordning och jag skriver här om nödvändigheten i att göra så.