Jag är så jävla normal

Normaliteten måste utvidgas, det vet varenda klok skribent som skriver i DN:s Arma Själar-serie och det vet jag, det där jävla jaget nu igen. Idag är jag sjuk och igår och förrgår och i förrförrgår var jag sjuk. En liten flunsa lika behändig som en flaska desinfektionerande att ha i handväskan. Inget att gå i taket för. Eller, varför inte? Är det inte lite gött att isolera sig, övernoja, inte tala med en levande själ förutom kvinnan på Vårdguidens-direktlinje och så givetvis Edward Cullen i mina drömmar. Naw! Bara få vara lika normal som vem som helst i det här lilla landet. Bry sig om två saker: svinis och Bella. Det är inte normalt. Jag är normal. Jag tvingas gå till Biblioteket för att återlämna en försenad bok, till Seven eleven för att köpa frimärken och till Ica för att överleva. Hela tiden tänker jag gå rakt, inte andas onödigt skrovligt, inte hosta på någon, var normal, inte låta någon hinna se mina trötta ögon, var normal, var normal. Sedan kan man dricka te, sova, vara allmänt förkyld, råka slå sönder en glaskaraff så det plötsligt bara blir ett askfat kvar, läsa om man orkar, tillfriskna. Nina Hemmingsson är i alla fall bäst.