Siri Hustvedts senaste bok. Skarp och intelligent, svävande och utredande, vacker och välskriven, liten och rak, och för mig kändes den lite sådär helt rätt. Berättaren Mia meddelas av Boris om en Paus i derastrettioåriga äktenskap. Pausen är en tjugoårig fransyska. Mia i sin tur beger sig sommaren efter att hon fått en reaktiv psykos till landet, för att komma bort, umgås med sin mamma och leda en poesikurs för sju trettonåriga tjejer. I alla turer följer vi Mia i en säker takt med utflykter till neurovetenskapen hennes man ägnat sitt liv åt, litteraturen som hennes minne upptas av, till gamla sanningar om manligt/kvinnligt, till grannparet i huset mittemot och gamla Abigail med sina broderier med Hemliga Förnöjelser - och hela tiden finns Vi, Kära Läsare, någonstans mitt i texten. En gång i Mias trädgård leker liten flicka med ett dockhus och en giraff och hon säger "synd att jag är verklig så att jag inte kan gå in i mitt lilla hus och bo där."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar