”Det är förhållandet till verkligheten det rör sig om. Inför vad som verkligen, i livet, händer mig drabbas jag av tystnad. Tystnad! Stoppskylt - zongräns! Det är mig nästan fysiskt omöjligt att ens notera faktum, datum - har periodvis det åtminstone. Den verkliga händelsen slår ner i mig alltför tung, komplicerad, överväldigande ogripbar - och förvandlar allt tal, all direkt återgivning till ett overkligt lövprassel."
"Jag tycker ibland att jag har tillbragt hela mitt liv på olika soffor, sängar, schäslonger med att ligga och stirra i taket och vänta. Jag har – i verkligheten – ett järntålamod som jag aldrig hade trott mig själv om. Vänta. Så tar vi om det hela igen. Försiktigt. Fel tonart. Vänta igen. Vänta. Åren går. Men en dag får du höra gräset växa”
Birgitta Trotzig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar