Sturm und Drang

Jag saknar stormen. Katia vart tog du vägen? Du bara passerade förbi. Jag vill ha lite väder, att det ska blåsa och regna storma rusa lite. Det finns något befriande i stormen. Om inte annat något fint klichéartat. Fram och tillbaka och ofta är det underbart tänker jag, att det regnar och stormar utanför, och lägger mig tillreda i sängen och bläddrar i böckerna som är många och lyssnar till bullret och tittar spänt när det blixtrar utanför vill jag på min höjd gå ut på balkongen. Jag läste Majgull Axelssons Moderspassion för ett tag sedan och den hade stormen som bakgrund till berättandet. Ett antal omaka människor befinner sig av olika anledningar på Sallys vägkrog någonstans utanför Arvika. Tystlåtne Tyrone, bittra Anette, ägaren Minna, den frånvarande dottern, osv. Främst en berättelse om mödrar, känslan av skuld och skam på tvärs i generationerna, om olika uppfattningar, om att tiga, inte säga ifrån och att försonas. Stormen som nästan tar död på en men inte riktigt. Bara svindel. Som i Tove Janssons lilla novell Filifjonkan som trodde på katastrofer. "Det var för vackert väder, det var onaturligt. Nånting måste hända. Hon visste det. Nånstans bakom horisonten samlade sig något mörkt och förfärligt - det arbetade sig upp, det kom - fortare och fortare." Aning, aning. "Men det är inte så lätt att trösta en filifjonka som har gripits av panik och inte vet varför." Gafsan förstår inte alls. Om ett litet tag kom stormen och virvlade iväg med hela huset och sedan en tromb. Katastrofen hade kommit. Den var verkligen där i takt med vad hon visste inom sig och då ville hon skydda en liten poslinskatt från det farliga och efteråt var det mesta borta och då även rädslan inräknad och friheten kvar. "Katastrofer behöver man inte oroa sig över. De kommer när de kommer. Stora som små." som Thomas Bernhard nog skrev.