Själens fysiologi, det enda rationella

Ingenting slår som besvikelse, ingenting träffar som känslan av att vara utmärglad. Det handlar om en känsla som väcker en mitt på dagen, ett uppvaknade på grund av typ äckel. Man har haft den återkommande mardrömmen, man vaknar, känner sig tom och inser att kroppen närmast skruvat på feberhettan för att kompensera de ljumna elementen. Mardrömmen är bekant: att äta kött… till och med att äta bacon i detta fall!, och då prefrontal cortex endast varit aktivt några sekunder kan man inte låta bli att dra parallellerna mellan drömmen och A H1N1, mellan klassisk hypokondri och dagens yttringar. Nöff överallt nöff. Drömmar. Dessutom, jag vill ju inte äta kött, vill jag? Man fortsätter må smått kasst, tror inte på något, håller på att spy inne på Ica, får mindervärdeskomplex av allt bra som görs, är olyckligt kär, får nostalgi, antagligen.

Att tillskrivas diagnosen ”Felslagna Förhoppningar” känns som det enda rationella – likväl det enda felaktiga… O ja. Feldiagnosstiken och kampen mot den kan få människor att lämna älskare, ovilliga förlovningar, hus och bagage på Ibiza för att uppsöka en psykiatrisk klinik i London och då få stryka ett streck över schizofreni-diagnosen. (Bland de mest raffinerade eller i alla fall ordinära sätten att bryta upp?) Janet Frame vet, fråga Janet, oh Janet!

Det enda som hjälper är att läsa om neurobiologi och fysiologi i allmänhet. Kasta sig in i något, krassa fakta, tillsvidare sanna. Bara läsa lite, äta massor av ungsbakade grönsaker med bröd, ha det gott. - - - - Drömmar är desynkroniserad drömsömn då kolinerga neuron med långa axon löper amok mellan minnesbilder och kognitiva system. Själens fysiologi känns som det enda rationella. Wow säger jag.