En riktig teater

Det är besynnerligt att jag inte förr skrivit om IMPROVISATIONSTEATER med tanke på hur mycket jag fäst mig vid det och tänkt på det eller kanske inte alls tänkt utan bara gått på ett infall och en inlevelse eller en association eller just ingenting alls utan bara levt och verkat ändå. Improvisationsteater handlar om att på ett kravlöst och lite uppsluppet sätt lära sig att använda sin fantasi, spontanitet och kreativitet och att tillsammans med andra göra olika övningar och scener. Berättelser. Med ord och med kroppen. Det finns inget manus eller så utan bara lite ramar att röra sig inom. Jag har sällan haft så roligt och skrattat så! En skara folk som inte behöver berätta vad man håller på med till vardags utan bara är där och kör impro tillsammans. Det är verkligen en direkt känsla och närvaro det handlar om, utan att det kan gå verken rätt eller fel. Något bara händer och det är helt okej. Det är som i livet mest egentligen, det är det som händer i samspelet och de som råkar komma upp som man får köra vidare ifrån. Det fungerar inte riktigt att hålla fast vid en fix idé och ensam försöka styra hela förloppet utan man får hela tiden vara uppmärksam och bejakande gentemot de andra. Men man är inte heller ensam och utlämnad utan det är alltid flera som har ansvar för scenen. Jag började ta kursen för att jag egentligen var livrädd för hela grejen.."fy vad läskigt! inte kan väl jag! jag kommer att bli knäpptyst och stel och få overklighetskänslor och så vidare och så vidare"...men se där! Det gick. Det var till och med vansinnigt roligt. Och utvecklande. Och läskigt. Men jag blev lättad och motbevisad gång på gång. För övrigt ledde det hela även till att jag gick på en dejt som inte ledde någonstans eftersom det hela rann ut i sanden när han efter några googlegenvägar insett (policyn på teatern är alltså att inte presentera sig med efternamn/ålder/yrke/sysselsättning osv) att 1998 var året då han började på KTH medan jag gick på lågstadiet och mimade till Cher. Så det kan gå! Det hade ändå aldrig blivit något men bara sådär apropå så kan jag tillägga att jag mimade till Cher även det året jag började på gymnasiet, det året jag började på l'Institute catholique, det året jag började på Stockholms universitet SAMT det året jag började på Karolinska Institutet.

Feberfortsättningen II

"Det som nu följer tänkte jag under ett ljuvligt fuktigt fläckigt lövverk i strandkorsningen i Charenton (Hugo rodde mig dit i en klumpig flat båt, han satt mittemot mig i skjortärmarna, vi talade om Johannes V. Jensen, Hugo förebrådde mig min brist på uppmärksamhet, en vacker fågel kom så nära). Då tänkte jag:

min älskade, jag vet det ju redan. Jag har för lite av benämningens kunskap.

Jag tycker om att hysa tankar utan bestämmelseort, utan namn och pass och ansikten. Hos mig finns inget register, nej inte så mycket som en spik att hänga mössan på.

Du säger att jag saknar intressen. Du menar den groteska förmågan att redogöra. Jag har inga egenskaper heller. Bara gröna öar i mitt väsen. Ro till mig i skjortärmarna. Ja kom…"

Jag har feber och jag kan inte sluta tänka på Stina. Är det det feber? Är det kärlek? Är det jag eller är det Stina? Min kloka och på flera sätt fantastiska vän F skriver just kandidatuppsats om Ferberboken så det är mycket kring den nu. Hon gör en komparativ brevanalys där hon utifrån de faktiska breven som Stina Aronson och Artur Lundkvist skickade varandra analyserar hur Aronson valt och valt bort då hon skapar litteratur och karaktärerna Mimmi och Hugo. Ur Lundkvist brev till Aronson (jag läser det som vore det till mig = yra):

"Käraste.

---

Allt detta ”älskade” som brinner på dina brevsidor, visst tycker jag om dem, men – om jag skall försöka förklara det- jag har liksom en känsla av att inte ha gjort skäl för dem, att de inte gäller mig egentligen utan en drömgestalt som du förväxlat med mig. Känner du mig? Nej, det kan du inte göra, jag känner mig rätt dåligt själv kanske. Om du kommer hit och vi verkligen får vara tillsammans, komma nära varandra, då skall du få säga om jag var den du trodde eller ej. Du skall veta att jag även har kalla sidor i mitt väsen, fruktansvärt iskalla, okänsliga, döda regioner: jag hatar dem, men de hjälper mig att glimtvis se klart, genomträngande, de hjälper mig att hålla balansen i mina redlösaste rus.

Jag menar: låt oss misstro detta som du kallar kärlek, låt oss misstro det lite, låt oss inte försjunka i något allt för blått, romantiskt. Jag har fått något slags outtroligt misstro mot vissa ord, vissa begrepp; gud, älska, kärlek bland annat. Kanske därför att de alltid borde gälla stora höga ting, medan det tvärtom blivit nedsölade i vardagsplåtter och lågheter. Det är väl ett slags förvänd satanisk idealism hos mig det där. Emellertid; jag undviker dessa ord; gud och kärlek, jag ersätter dem inom mig själv med tystnad, stor ofläckad tystnad.

Mellan människor kan ju tystnaden tala, men i brev? I brev? Ja, här är den punkt som jag just nu står och stampar på – I denna sak verkar det som skulle du kunna känna helt och osammansatt i långt högre grad än jag. --- Du frågar om jag älskar dig. Du har rättighet att fordra svar. Men frågar du inte för tidigt? Har jag varit i tillfälle ännu att börja älska dig – eftersom detta för mig är förbundet med konkreta ting? Du lockar mig, jag vill lära känna dig, verkligt, riktigt på djupet, jag anar värden och rikedomar i dig som jag vill röva åt mig – om vi nu verkligen finner vägen till varandra – hur tänker du dig saken sen? Skall vi realisera oss i denna materiens värld, eller skall det stanna vid ett känslornas, tankarnas, ordens reflexspel? - - - Om våra förutsättningar kom under de mest gynnsamma omständigheter, vad skulle det kunna bli – jag är nyfiken. - - - Förövrigt, min kära lilla Sara, låt oss skjuta upp problemen tills vi råkas. Jag tror att allt blir enklare då, reder ut sig självt. Och tag alltid mina brev för vad de är: stundens barn. Din Artur"

Å!

Fick syn på den här här och föll pladask. Höstsoundtracket i korsstygn typ.

Malina

Inte visst jag att Ingeborg Bachmanns roman Malina var filmatiserad. Med en av mina favoritskådespelare, Isabelle Huppert, i huvudrollen dessutom. Det gick en fransk dokumentär om henne på svt-play härom veckan. Hon påminner mig om någon reserverad, lite undflyende eller lågmäld klokhet. Ett frankt allvar fast samtidigt med en rolig underton. Som rollerna i Spetsknypplerskan, Home och 8 femmes.

Malina som film kan inte vara lika mycket som Malina som bok. Filmen var ändå mycket bra och mycket konst och mycket fin. Det handlar om en kvinna, författare, som i Wien, Ungargasse, nummer 6, delar våning med den lite besynnerlige mannen Malina och som har sin älskare Ivan boende på samma gata mittemot. Kvinnan förirrar sig undan för undan i sina möten med den för otillgänglige Ivan, alla brev alla dessa obesvarade brev, och minnena, telefonsamtalen, ångesten och koaset. Jag kommer på mig själv med att knappt minnas vad den handlar om, boken. Jag var ändå störtförtjust när jag läste. Det var något med språket.

Filmen har en takt och ett dramatiskt symbolspråk. Hela våningen i lågor. Det börjar bland pappersaken på skrivbordet här! Undan och undan. Men det är besynnerligt att de pratar franska, ja, jag vill höra tyska. När filmen är slut bara måste jag börja läsa om boken. Det är något i själva bläddrandet.

Proust nu! Ännu mera Proust!

The Roots – Unwritten

Livet ändå. En enda oreda. Jag tänker tillbaka på Caroline Donaths föreställning "På spaning efter den tid som flykt - Hur Proust räddade mig från själv- hjälpsböckerna och lärde mig att leva i dået" för den var så lysande rolig och smart och jag tyckte så mycket om den och kan inte alls förstå att den inte spelades mer än två kvällar men det gjorde den. Proustläsningen blir en händelse som rättfärdigar omtagningarna, ältandet, drömmeriet och upprepningarna, önskningarna, långdragna kärlekshistorier, svårigheten att släppa kanske någonting alls. Inte låta tanken slippa undan! Ingen minfullness och inget här och nu. Eller inget här och nu utan nyss, då, sen och senare. Livet är helt enkelt fullt av låsningar och smärta men däremellan kan man alltid förströ sig med kärleksförbindelser. Och som hon sa: O, Proust om du hade gått i KBT, då hade det inte blivit något alls! Tack och lov, säger hon. Ha ha! Och jag med, blivande psykolog med KBT-inriktning. Det går. Avståndet mellan de olika psykoterapeutiska skolorna är inte längre än att allt kan rymmas i en lång svindlande Proustmening. För inte tror jag på allvar att KBT gör några lysande historier Oskrivna, det är ju inte riktigt det det handlar om. Jag fortsätter långsamt min långdragna Proustläsning och jag befinner mig i en enda oreda mellan anknytingsteori, Socialsyrelserapporter, Aase Bergs Förnöjd fauna, Ann Heberleins nya twitter och allt annat.

Farmor och Alfhild

På femtiotalet gick min farmor på seminariet i Falun för att utbilda sig till småskolelärarinna. De unga kvinnorna delade rum två och två och min farmor bodde tillsammans med Alfhild. Farmor berättar för mig om Alfhild. De kom då inte alls överens. Var eviga dag satt Alfhild inne på rummet och målade akvarell efter akvarell i nedstämda färger med solnedgång efter solnedgång. "Ännu en sol går ner i mitt liv" sa hon med dramatiskt släpande ton berättar farmor. Dag efter dag. Natt efter natt. Hon läste dikter av Stig Dagerman och fortsatte att måla sina solnedgångar utan att deltaga vid en endaste aktivitet. Stämningen mellan de båda rumskamraterna var inte uppskattad av någon. Alfhild, vilken kontrast mot min livliga, positiva, entusiastiska farmor. "Och vet du vad" säger farmor "det är väl märkligt, men tror du inte att i mitt liv då har då solen gått upp varenda dag!" De bodde tillsammans i ett år. Å farmor! Å Alfhild, dysterkvist-Alfhild, jag tänker på dig och jag undrar vad som blev av dig och dina solnedgångar.

Feberfortsättningen I

"Oro. Hemlig oro för att jag inte fattar ett beslut, inte griper in, inte beter mig avgörande. Griper in: men på vilken punkt? Man ger mig alltid dunklar ofullständiga direktiv. Ska jag avstå från Hugo, fördriva honom ur mitt medvetande, är det det? Javisst, jag minns nu att han älskar en annan…"

"Jag dör om mitt liv ska fortsätta att bestå av små halvtimmar. Jag kvävs. Jag måste bli fri. Jag tål inte de här nya remmarna. Jag hatar dem och deras illusioner. Jag har inte tro på lager till att utfodra en ny gud mer.

Två skäl varför jag måste undertrycka, trampa ner hela grodden: han älskar mig inte (men den saken kan vara annorlunda).

Det andra: jag vill inte bara bruka utan också inspirera mig själv. Det är att skratta, andas, leva, våga."

"Kan inte underkasta mig detta beroende. Vad ska jag ta mig till – dricka, röka? En man skulle aldrig älska så här, med själva sitt väsens jordmån. Hos honom har kärleken rötter som kan ryckas opp med ett ryck och en ed.

Jag har varit efterhängsen. Det kallas så. Hugo kallar det väl så. Kanske heter det fräck på hans språk. Bra, fräck är åtminstone ett ord med målkraft."

"Det finns ingenting svårare än att avlyssna sitt själv, stört av en fördömd massa prassel och vällustljud som det är. Men till sist finns ingen hållpunkt utom genom detta. Där borta är tystnaden oerhörd, pressande blod ur huden som förtunnad luft. Där är ensamhet utan tid och liv och gud men ändå med ett aldrig benämt stöd."

"Någon har fått nys om min fåniga sentimentalitet. Jag ska ta livet av honom (sentimentaliteten). Min kännedom om biologin är tillräcklig för att säga ifrån vad mitt kasus är: sexuell ångest. Jag håller på att göra mig löjlig och jag håller på att få publik också. Så sant att jag lever och har ljus i huvut ska jag bryta med H."

Sina Aronson, Feberboken