Merci beaucoup!

Från och med igår så har jag en helt annan kärlek för turister. Amerikanska turister i Paris, sådana som säger mörci bookoo och ladisjåån sill voo plä. Kinesiska turister som kör med teckenspråk fullt ut. Svenska turister som har tagit i med den franska seden att gå på restaurang sent lite väl mycket och beställer in tre coctails var. Tyska turister som tydligt pekar i menyn när de beställer och som visserligen uttalar Heinken obegripligt (inte i klass med fransmännen och deras stumma h:n) men antagligen har rätt betoning. Turister i Paris, jag älskar er, faktiskt. Efter tre dagars anställning som servitris på Folie's Café har jag hittat min favoitkundkrets. Istället för att inte jag förstår vad gästerna säger på franska är det de som inte förstår mig.

Jag sitter på min nya balkong, äter havregrynsgröt, sylt, flerprocentig mjölk och tomat på det enda grova brödet jag lyckades hitta bland baguetter och pains au chocolate. Expresso på det, från min svenska Duka-kaffebryggare. Jag sitter och funderar på min nya yrkesbana som servitris, en helt ny branch utan varken böcker, Bokia-plastpåsar eller stiftpennor. Mina nya kompanjoner heter BRICKAN, handdatorn, mathissen, menyn, kollegornas oumbärliga hjälp och råd och anmärkningar. Pju! Det har varit väldigt tufft. Allt är helt nytt och det är hur mycket som helst att tänka på. Jag har aldrig hållt en bricka så förut och aldrig ens funderat på att försöka få med mig tallrikar, bestick, glas, vinkaraff, brödkorg och servetter för tre personer i en vända utan att passera gå. Och nåde den som glömmer kvar salt och peppar på bordet när det är dags för dessert. Jag känner mig inte rutinerad direkt, och jag kan inte öppna en Coca med ena handen och flaskan fastkilad med handen jag håller brickan med tre drinkar på. Och jag kan inte öppna en vinflska. Kollegorna, Thomas och Arnauld, är förstående och hjälper mig med ett och annat och försöker förklara och visa när jag gör fel eller missar något. De tycker det är roligt att jag är svenska, de har nämligen en gnutta extra intresse för svenska förnamn av någon konstig anledning, och jag har gått från att kallas Mathilde, via la Suèdoise, Britney, Anna, Sven-Göran till att nu gå under namnet Birgitte. Det ska nog vara Birgit som de tycker låter som en svenska från sjuttiotalet eller något, med deras franska uttal blir det Birgitte. Igår kom faktiskt en stamkund fram och frågade mig om mitt riktiga förnamn, "eller heter du Brigitte?". Birgitte, c'est moi.

Tacksamt att jag har fått det här jobbet. Nytt, nytt, nytt. Jättetufft! Ibland får jag panik. Jag ska följa påvens råd, han var här i Paris i helgen och deklarerade för alla unga franför Notre Dame: N'aie pas peur, var inte rädd, var inte rädd för att gå fram och möta gästerna i dörren med ett bonsoir, var inte rädd att fråga igen om du inte förstår vilken vinsort, var inte rädd att erbjuda dessertmenyn. Jag är övertygad om att jag kommer lära mig massor om jag klarar av det. Jag får ta det lite och lite. Tiderna är 16 till 24, fem dagar i veckan, så det är riktigt mycket. Vet inte hur det blir med skolan också... Inskrivningen börjar idag. Nu ska jag snart åka dit, och så måste jag köpa mig ett svart skärp till jobbet, och någon svart topp att ha på mig. Jag går ständigt runt och tänker att jag kan ha blivit förväxlad med någon, att snart kommer den riktiga servitrisen som liksom jag sett deras annons i gratistidningen Fusac, snart kommer hon in genom dörren och ska börja ta upp beställningar. Men så länge jag får stanna så är det jag som är servitrisen på fancy restaurangen med fina dekoren. Tänka sig. Lite bortkomna tjejen bakom disken på Folies Bergere's Café, det är jag. Tänka sig att det finns en Manettavla med stämningen likaså.

Tittar en stund på Sacre Coeur, tänker på de tyska turisterna på restaurangen som berättade att de varit där igår, men att de gillade Folie's Café så mycket att de kom tillbaka för att äta där precis som föregående kväll. Det är så jag blir rörd.