Det är i princip när hjärnan inte gör något särskilt som den arbetar som mest - när man så att säga dagdrömmer, låter tankarna flyga, trevar sig tillbaka i minnet, tankeläser eller använder sig av andra högflygande planer och metaforer. Känns det egentligen helt rimligt? Ja. Något man kunde tänka sig? O ja.
Ett sävligt default mode - "inte känsla mot tanke, men tanke som känd och känsla som tänkt" som det uttrycks i Melankoliska rum. En nervimpuls i 100 m/s mellan frontal cortex och limbiska systemet. Precis som verbet som återkommer hela tiden i Fru Freud och jag, verbet "tänkerkänner" eller kanske "kännertänker". Var skulle gränsen gå mellan tankar och känslor?
Att tänka stanna kvar i moodet. Inte hetsa upp sig över oläst kurslitteratur. Inga fler "- hej jag hade beställt en bok som hette något med neuron/neuros/hjärnan eller nåt den skulle finnas här nu antar jag jag beställde i torsdags måste det varit -lånekort? tack nej den har inte kommit än -men va... -du får ett mail när den finns att hämta ut -MEN VA? JAG MÅSTE JU HA NEUROSBOKEN IDAG!". Inget sådant. Inga fler prestationskrav. Not. Som att känna för att vara lite mer i no woman's land, i the is-land och i något land som icke är. Eller egentligen, att strunta i allt: strunta hjärnan i allmänhet och metaforer i synnerhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar