Enligt min grammatikbok, eller enligt mitt minne av texten, var det vanligare förr, låt säga på sjuttiotalet, att säga "Monica och jag" och inte "Jag och Monica" som vi tycks uttrycka oss idag. I nästa stycke kommer författaren med en liten diskret utsaga kring tanken att det här uttrycket kanske speglar ett mentalitetsskifte genom årens lopp... 1977 utges i vilket fall Birgitta Trotzigs Jaget och världen... Sedan kan man tycka vad man vill i frågan om det ska vara jag och verkligheten eller verkligheten och jag. Se där! En liten nöt att tala om hemma vid köksborden hos verklighetens folk. Jag sitter vid mitt bord och ligger i min säng och tänker att först kom verkligheten sen kom jag och andra platityder. Igen och igen. En bok, en smörgås, en dag, en försening, ett glas vin, en dröm om en intellektuellare tankevärld, en tvättid, en misslyckad förälskelse, ett måste och en verklighet.
Om igen. Det är så tacksamt att tiden går går vidare framåt sen backar vi blir bara äldre och mycket klokare och mer bildade. Språk, hjärna, minne och lärande. 15 poäng till mig! Jag stressar runt och ligger sen blickstilla och läser och mår bra. Tiden går och väl är det. Hur skulle jag annars kunna minnas och tillåta mig att ibland bli äckligt nostalgisk när jag sitter och river och luskar bland gamla anteckningar, filer, kvitton, kölappar, åttiosidiga projektarbeten, foton och tankar? Vad jag letar efter eller förväntar mig att hitta vet jag inte. Det jävla jaget nu igen?
”Jag tycker ibland att jag har tillbragt hela mitt liv på olika soffor, sängar, schäslonger med att ligga och stirra i taket och vänta. Jag har – i verkligheten – ett järntålamod som jag aldrig hade trott mig själv om. Vänta. Så tar vi om det hela igen. Försiktigt. Fel tonart. Vänta igen. Vänta Åren går. Åren går.”
(Birgitta Trotzig igen)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar