Det här forfarande roligt, igen och om igen. Men jag har suttit vid mitt älskade perstorpsköksbord ett bra tag nu och funderat över om det känns overkligt eller verkligt att jag på högstadiet hade ingen mindre än myntaren av detta uttrycks äkta maka som svensklärare där borta i den medelstora sydsvenska hemstaden. Min svensklärare var hans fru. Det var hon som samlade in artiklar författade på omogen prosa i bästa kulturdebattstil, som lärde ut en del nytt om August Stridberg, som högläste dikter större delen av klassen uppfattade som högtravande och det var hon som uppmuntrade mig att skriva och som sa att det var helt okej att bryta mot såväl subjekt- som verbtvång för fiktionens skull. Är det här smått overkligt eller bara verkligt? Jag tänker om igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar